Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Krönika: Varför pratar vi inte om ofrivillig barnlöshet?

2500 tecken om hur ett hjärta kan värka av längtan. 

Lina Svalbro, reporter på Fagersta-Posten.

Det är ofrivilligt barnlösas dag i morgon och jag vill skriva en krönika i ämnet. Försöka att vara i alla fall en röst, som använder cirka 2500 tecken till att berätta hur mycket ett hjärta kan värka av längtan.

För snart fem år sedan visste jag och min man att vi ville bli föräldrar. Att inse det och vilja bilda familj tillsammans med en annan människa, var en ny och överväldigande känsla. Vi som många andra, skrotade preventivmedlen och väntade på plustecknet men månaderna gick. Minustecken efter minustecken. Efter minustecken.

Lyssna mer: En podd om ofrivillig barnlöshet

I skolan pratas det mycket om preventivmedel – bra så. Men varför pratar vi inte om ofrivillig barnlöshet och känslorna som kommer med det? Ungefär vart femte heterosexuellt par har någon gång svårt att bli med barn, enligt Vårdguiden. De som försökt i ett års tid utan att få ett plus på stickan, uppmanas uppsöka vård. En del fortsätter på egen hand ett år till och får det där plustecknet de bara hört talas om tidigare. Andra behöver bestämma sig för att gå vidare.

Vi fick en remiss till en IVF-klinik, alltså provrörsbefruktning. Bara det i sig blev en slags livskris. Vari ligger romantiken i att samla ihop sina ägg och spermier i ett provrör på ett laboratorium? Helt oromantiskt var det förvisso inte eftersom det svetsade oss samman som par. Det är ju så med den ofrivilliga barnlösheten, att tar man sig ur den med förhållandet i behåll och dessutom stärkt får man nog vara ganska mallig.

Se mer: TV: När ska ni skaffa barn?

Jag har gått igenom större delen av känsloregistret i vår väntan. Skam, avundsjuka, svaghet och ilska för att nämna några mindre smickrande känslor som trängt sig på. Det finns ljuspunkter också, som när man äntligen kommer i gång med en provrörsbefruktning efter lång väntan. Eller börjar på föräldrautbildningen till adoption och träffar andra i samma sits. Det gör att jag vill säga att hoppet är störst, men vet ni att det ofta äts upp av Den stora sorgen. Att bära en sådan stark längtan efter barn under en så lång tid, pendlande mellan hopp och förtvivlan, är i långa perioder förbi tungt. För en del av oss är det som ett stort svart hål som äter upp oss inifrån.

Jag och min man försöker göra det svarta hålet mindre genom att prata, prata, prata tills orden nästan tar slut. Men det dröjde innan vi nådde dit.

I vår väntan har vi fått känna hur ont frågan ”När ska ni skaffa barn?” kan göra. Men nu kan vi äntligen svara att vi väntar på vårt barn som finns någonstans i Taiwan.

Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons