Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokala vargbeslut

Annons

Vargkramarna polemiserar i rovdjursdebatten mot jägarna och

jägarförbunden. Debattörer som uppenbarligen driver en extrem linje, om att jägarna vill skjuta ihjäl i stort sett alla rovdjur.

Det är ju en beprövad debattmetod att först ge en nidbild av meningsmotståndare, för att sedan bemöta denna. Men knappast seriöst.

En sak är om varg saknas i Sverige – vilket var fallet fram till 1970-talet. En helt annan sak är om vargen är utrotningshotad på jordklotet. Så kan verkligen inte sägas vara fallet! I världen finns mer än 100 000 vargar – bara i Nordamerika cirka 60 000 och i Ryssland cirka 45 000.

Vargkramarna pläderar för att varg ska finnas även i Sverige, med argumentet: ”Vargen är en naturlig del av vår fauna”.

Så kan kanske sägas ha varit fallet, i den bemärkelse att det under 1800-talet fanns mycket varg i Sverige. Det var en tid då mycket tamboskap dödades, det hände även att människor dödades.

Det är ju så med varg att den stannar kvar inom sitt revir. När vilda bytesdjur försvinner därifrån – efter att ha dödats eller flyttat på sig – blir vargens byte tamboskap.

Och när djuret mist sin skygghet för människor börjar den bli farlig även för oss. Vargens natur har ju inte förändrats sedan 1800-talet.

”Ingen människa har i modern tid fallit offer för varg”, påstår vargkramarna. Det är inte sant. Så sent som den 8 november 2007 dödades 22-årige Kenton Carnegie i Saskatchewan i Kanada av vargar. Så sent som 2010 har en pojke i Ryssland, och en kvinna i Georgien dödats av vargar.

Vargkramarna anför också läget i Rumänien, med 2 500 vargar. De kunde ha tagit exempel från närmare håll: Baltikum. Skillnaden mot Sverige är att där tillåts människor att skydda sin boskap. Där får man skjuta varg som visar sig i närheten av människoboningar.

I Sverige dömdes boskapsägare i Dalsland till ett halvt år fängelse för att år 2003 ha gjort just detta. Han blev tvungen att göra sig av med all sin boskap.

Det är också höljt i dunkel hur det gick till när varg plötsligt i slutet av 1970-talet åter dök upp i Värmland. Klart är att det tidsmässigt sammanföll med att Svenska naturskyddsföreningen hade presenterat sitt ”Projekt varg”, där man pläderade för att inplantera varg i Sverige.

Det finns en gemensam nämnare mellan invandringsfrågan och vargfrågan. Det är hur människor på bekvämt avstånd vill besluta om en politik av generositet, medan andra sedan drabbas av konsekvenserna och tvingas leva med problemen.

När de drabbade reagerar har man sedan stämplarna redo: ”invandrarfientlig” respektive ”varghatare”. Samma folkförakt här som där!

Det är naturligtvis inte vargen som bär ansvaret för den förda rovdjurspolitiken. Den är resultatet av mänskliga beslut.

Jag anser att människors intressen här måste vägas in. Beslut kring de vilda djuren ska vara

lokalt förankrade. Vill befolkningen i till exempel Stockholms län ha en vargstam ute i sin natur eller invid sina husknutar, då ska de ha rätt till det!

Men som vi vet tog det inte många dagar innan tillstånd gavs att skjuta den lösspringande vargen i norra Stockholm i november 2008.

Björn Hammarbäck, Fagersta

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons