Plötsligt svämmar kommentarsfälten i sociala medier över. Allt blir en fråga om våldtäkter och invandrare. Varför kan vi inte istället ha en viktig och seriös diskussion om publicistik?

I april 2016 fattade jag i egenskap av utgivare beslutet om att stänga möjligheten att kommentera artiklar på tidningarna i Västmanland. Anledningen var inte minst det vi ser nu. När jag fattade beslutet motiverade jag det så här:

”Främst är det artiklar som rör invandrare som kommenteras.

Det finns i sig inget som är fel i att kommentera den förda invandringspolitiken och det är absolut inget fel att vara kritisk mot den. Problemet är att det ständigt förs fram en mängd spekulationer, fördomar och allmänt nonsens. Många av kommentarerna är dessutom helt omöjliga att ens publicera.

Våra sajter ska inte vara en allmän slasktratt.

Vi ska skilja oss åt från de sajter där det inte finns utgivare som tar ansvar.

Därför stänger vi möjligheten att kommentera artiklar.”

Just nu rullas en härva av grova misstänkta jaktbrott i Västmanland upp. Det innebär också en pågående publicering i tidningarna i Västmanland. Många artiklar har skrivits i ämnet, många fler kommer att skrivas. I artiklarna har vi noggrant berättat att det enbart handlar om misstankar och att de anklagade hittills nekar till brott.

Men vi har också publicerat namn på två av de misstänkta, Karl Hedin och Per-Erik Persson, som greps i natt efter att ha varit internationellt efterlyst. Jag har tidigare skrivit om publiceringen kring Karl Hedin. Medievärlden har också uppmärksammat uppståndelsen kring att vi har publicerat en bild på Karl Hedin i häkteskläder och handfängsel.

Alla seriösa medier arbetar efter samma pressetiska riktlinjer. Trots det gör utgivare olika beslut. SVT Västmanlands utgivare Anders Kauranen har förklarat varför han har valt att inte publicera namn. Dalarnas Tidningars utgivare Helena Nyman har förklarat varför hon publicerar Karl Hedins namn, men också varför hon inte publicerat bilden på honom med handfängsel.

Aftonbladet och Expressen gör också olika. Aftonbladet har hittills inte publicerat namn, medan Expressen har gjort det. Just detta kunde ha mynnat ut i en viktig pressetisk debatt. Vad är rätt eller fel?

Endast varje enskild utgivare kan avgöra vad den anser är rätt i varje enskilt beslut och därefter får allmänheten ge sitt omdöme. Att jag till exempel anser att det är helt rätt att publicera namnet på Karl Hedin innebär inte att Pressombudsmannen eller Pressens Opinionsnämnd skulle tycka samma sak om till exempel Karl Hedin skulle välja att anmäla tidningarna i Västmanland. I vissa fall gör även PO och PON olika bedömningar.

Publicistisk och pressetik är med andra ord ingen exakt vetenskap. PO och PON är heller inga domstolar, men de finns där för allmänheten. VLT och andra seriösa medier med ansvariga utgivare har själva valt att ingå i det pressetiska systemet. Det innebär att det vi gör granskas av en opartisk nämnd. Det är ett alldeles utmärkt system som borgar för att alla seriösa medier tar ansvar för sina publiceringar.

Men debatten i sociala medier handlar tyvärr sällan om en diskussion om pressetik utifrån en faktabaserad grund. Istället bygger den skrämmande mycket på konspirationsteorier om att medier behandlar människor olika. Jag vet för övrigt inte hur många kommentarer jag under det senaste dygnen svarat på med orden ”vi gör inte skillnad på människor”.

Somliga lyssnar inte. De vill inte heller lyssna. De har nämligen sin tes klar – och plötsligt spårar debatten ur och börjar handla om våldtäkter och invandring.

Somliga tycker helt enkelt inte att det är så allvarligt med en misstanke om illegal jakt på vargar. Istället bör våldtäktsmän hängas ut, anser dessa och många av dessa personer anser också att det endast är invandrare som begår våldtäkter enligt samma konspiratoriska grundprincip.

Det påstås också, tröttsamt nog, att medier alltid publicerar namn när det handlar om svenskar och att bilderna alltid pixlas – eller att det mörkas – när det handlar om invandrare.

Detta är mytbilder som inte minst sprids via konspiratoriska hatsajter, där det inte finns utgivare som tar ansvar för publiceringarna. Det är just mytbilder. De stämmer inte. Återigen: Vi gör inte skillnad på människor.

Det går inte heller att jämföra olika fall med varandra. När det gäller våldtäkter finns alltid ett offer. Många våldtäkter sker i nära relation. Om en utgivare då väljer att publicera namnet på våldtäktsmannen finns stor risk att även offret indirekt kan identifieras. Sådana överväganden är viktiga att göra, även om allmänintresset bedöms som stort i ett sådant fall.

Därför måste en utgivare bedöma varje enskilt beslut enskilt. Bedömningarna görs varken på kommersiell eller politisk grund och besluten skiljer inte om gärningsmannen är född i Sverige eller i något annat land.

Nyligen publicerade VLT namn och bild på Alexander Faili, som dömdes för mordet på Skallberget. Ingen läsare reagerade på det. Nyligen publicerade vi också namn och bild på serievåldtäktsmannen Niklas Eliasson, som nu släppst ur fängelset. Ingen läsare reagerade på det.

Men, när vi publicerar namn och bild på Karl Hedin och Per-Erik Persson blir det plötsligt kraftiga reaktioner. Ja, det finns en väsentlig skillnad. I fallen Faili och Eliasson handlar det om personer som är dömda för brott, i det aktuella jaktbrottet är det endast misstankar.

Därför kan vi ta ett annat aktuellt exempel. I samband med sommarstugemordet publicerade vi namn och bild på både Johanna Möller och Mohammad Rajabi i samband med att åtal väcktes. Det väckte en del reaktioner, men inte av samma karaktär som dessa.

Här handlar det om vita medelålders och ostraffade män, som har hög rang i samhället. Dessutom anser många att de inte misstänks för något som är så allvarligt. Det skapar upprörda känslor.

Men, jag finner anledning att upprepa det på nytt: Vi gör inte skillnad på människor.

Det är dessutom så att många som kommenterar i sociala medier tydligt uppger att de inte läser ”skittidningar” som de jag är ansvarig för. Trots de inte tar aktiv del av vår journalistik har de sin bild, märkligt nog, klar. Istället går de efter sina fördomar, sina konspirationsteorier och sina förutfattade meningar.

Det är så sorgligt när vi kunde ha haft en seriös och viktig debatt och diskussion om utgivarbeslut, journalistik och publicistik. Men, tyvärr är det så här samhällsdebatten ofta ser ut numera, inte minst i sociala medier. Människor har en rad åsikter som inte är faktabaserade. Det gör mig faktiskt riktigt orolig.

En start för alla är att börja med att läsa om hur vi arbetar med nyheter. Det kan ni göra här.

Inlägget har också publicerats på Daniel Nordströms blogg. Den kan du läsa här.