Avhopparna från Miljöpartiet har i veckan bildat ett Partiet Vändpunkt. Det tycker å ena sidan att det krävs ordentlig statlig styrning för att rädda miljö och minska klyftor, men å andra sidan att en tro på att människor vet bäst själva hur de vill utveckla sina liv.

Avhopparna var förra mandatperioden missnöjda med Miljöpartiets kompromisser i regeringen. Så det är inte så förvånande att de har bildat ett nytt parti.

Miljöpartiet har inte mycket entusiasm kvar efter åren i regering. I flera Västmanlandskommuner och Region Västmanland har MP inga mandat alls. Nu ska MP tillsammans med Socialdemokraterna administrera en marknadsliberal ekonomisk politik efter uppgörelsen med C och L. Vänsterpartiet hoppas växa, men släppte fram regeringsunderlaget och har en historisk belastning med kommunismen.

Så även om förslagen från Vändpunkt kan verka motsägelsefulla och ogenomtänkta kan det finnas utrymme för ett nytt parti till vänster som inte har behövt kompromissa utan kan framstå som ett renodlat oppositionsparti.

Det mest sannolika är dock att partiet, likt Feministiskt initiativ, får en del röster med inte klarar riksdagens fyraprocentsspärr. Det kan i sin tur bidra till att också Miljöpartiet faller under spärren.

I flera opinionsmätningar har Liberalerna och Miljöpartiet varit under fyra procent. Om de mätningarna hade varit riksdagsval skulle M+KD+SD haft egen majoritet i riksdagen, men inte bland väljarna.

Fyraprocentsspärren ska hindra partisplittring, men hittills har den ofta fungerat som en livlina åt riksdagspartier. Vänsterpartiet brukade få taktikröster från "kamrat fyra procent", KD av "medborgare fyra procent". I det senaste valet kan stödröster från S- och V-anhängare ha räddat kvar MP i riksdagen.

Nu talas om att blockpolitiken är död och att det är svårt att före valet se regeringsalternativen. Kanske bättre att göra som i Finland, där partierna går till val på egna program och sedan förhandlas det om regering efter valet.

Men då bortfaller motiven att taktikrösta, som i mycket bygger på att stödja ett hotat parti i det egna blocket. Det kan därför bli mer sannolikt att partier faller ur riksdagen.

Då blir det också fler röster som inte påverkar mandatfördelningen, och risken ökar att majoriteten i riksdagen inte återspeglar folkmajoriteten.

Här handlar det om besvärliga avvägningar. Det är lättare att bilda handlingskraftiga regeringar eller regeringsunderlag med färre partier. Partipiskan kan också bli mindre med färre större partier än i en brokig koalition där alla ledamöters stöd behövs. Men det slår fel om större partier gynnas av valsystemet.

Kompromissen har blivit en fyraprocentsspärr och ett i övrigt proportionellt valsystem. Det fungerar hyfsat så länge inte flera partier hamnar nära men under spärren. Då blir många röster "bortkastade".

Det finns en lösning på dilemmat. Låt de väljare som vill rösta på ett parti i andra hand. Om förstahandsvalet inte klarar spärren räknas andrahandsvalet.

Frågan är långtifrån ny och har tagits upp i tidigare VLT-ledare, men förslaget brukar mest gillas av små partier utanför riksdagen. De som har tagit sig in har fruktat att stödröster skulle försvinna med andrahandsröstning och har därför inte velat ändra dagens system.

Nu kan det vara ett nytt läge om blockpolitiken försvinner och fler röster riskerar att "kastas bort". Det vore därför bättre att höja spärren till fem procent, men införa andrahandsröstning. Då behövs inte taktikröstning, men risken för att det blir ännu fler partier med ökad risk för handlingsförlamning minskar.

Anmäl text- och faktafel