Det är populärt att beskriva val i Sverige som en folkomröstning om det ena eller andra. I september 2018 folkomröstade vi enligt Socialdemokraterna om välfärden.

Valet till EU-parlamentet till är enligt Stefan Löfven häromdagen "en folkomröstning om högerextremismen". Och det var en beskrivning som flera partier gärna slöt upp bakom.

Centerpartiets Annie Lööf talade om "kalla vindar", "mörka krafter" och om Ungerns auktoritära premiärminister Viktor Orbán. Liberalernas Jan Björklund och Miljöpartiets Isabella Lövin fyllde i med referenser till andra världskriget och ett allt annat överskuggande hot från "högernationalismen".

Ur ett snävt partiegoistiskt inrikesperspektiv kan man förstå den dramatiska retoriken. Såväl Socialdemokraterna som de liberala stödpartierna har ett behov av att motivera sitt vägval här i Sverige.

För Socialdemokraterna del handlar det om att man gett upp sin egen sakpolitiska profil - den klassiska S-politiken har kastats över bord eftersom S hellre regerar med andras politik än driver sin egen politik i opposition.

För Centerpartiets och Liberalernas del handlar det om brottet med de andra två Allianspartierna. Då är det tacksamt att i stället prata om ett annalkande nationalistiskt hot.

Men varken den inrikespolitiska utvecklingen i Ungern, som naturligtvis är djupt problematisk för ungrarna, eller förväntade valframgångar för högerpopulistiska partier säger något om vad Europaparlamentsvalet handlar om.

För det första bygger arbetet i EU-parlamentet på att alla förhandlar med alla i syfte att hitta gemensamma positioner och forma majoriteter.

Det är ett arbetssätt som knappast gynnar politikens extremer.

För det andra är det som Fredrik Erixon på den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE konstaterat, i en ny rapport utgiven av Fri Värld, ytterst få omröstningar som handlar om de frågor där högerpopulistiska partier har en hållning som avviker från den europeiska mittfåran.

"Parlamentet kommer inte att rösta om nya lagförslag för att förbättra mediepluralismen i Ungern, den sexuella friheten i Polen eller konstruktion på domstolars oberoende i länder med auktoritärt orienterade regeringar".

Däremot röstar Europaparlamentet varje år om en lång rad förslag som berör områden som miljöregler, jordbrukets villkor och konkurrensen på den inre marknaden. Det är frågor där konflikten sällan står mellan liberalism och högerpopulism.

Detta avspeglas för övrigt i Centerpartiets arbete för åtgärder mot antibiotikaresistens som inneburit att partiets Europaparlamentariker Fredrick Federley förhandlat och kommit överens med representanter för både Polens nationalkonservativa regeringsparti Lag och rättvisa och Marine Le Pens franska extremhöger (Smedjan, 190117).

Men det är förstås en verklighet som inte passar särskilt väl in i den svenska politiska debatten.

Svend Dahl

Anmäl text- och faktafel