Så blev det EU-val till slut.

Jag väcktes av en morgonpigg läsare som varit i vallokalen i Dingtuna för att rösta, men inte hittat några valsedlar från partiet han sympatiserade med.

Det är partiernas eget ansvar att se till att det finns valsedlar från deras parti i alla vallokaler, så jag rådde honom att ringa till partiet. Sedan gjorde jag frukost.

Utanför fönstret öste regn­et ner och jag tyckte att det kändes tråkigt att gå till vallokalen själv. Så jag plingade på hos grannarna och undrade om de ville ta sällskap.

”Självklart, kul! Jag ska bara äta upp lunch­en”, sa den ena. ”Oj, vi ­jobbar natt och har inte riktigt vaknat”, sa den andra. ”Men vi lovar att rösta ­sedan”, ropade hans flickvän inifrån lägenheten.

Några minuter senare plingade någon på min dörr. Min sömndruckna granne stod utanför ”Nu när vi ändå har vaknat kan vi ju lika gärna gå och ­rösta, får vi följa med?”.

I samlad trupp med paraplyerna i högsta hugg ­promenerade vi ner till skolans matsal. I tur och ordning blev vi avprickade i röstlängden och fick vårt kuvert nedlagt i valurnan.

Precis som 200 miljoner andra människor i vår ­union.

När det här skrivs har vallokalerna nyss stängts, och inga resultat offentliggjorts. Men oavsett hur det går kan vi se tillbaka på en valrörelse som på många sätt varit hopplöst felriktad och irrelevant, men ändå visat början på något nytt.

Liberalerna valde det enkla budskapet ”Ja till ­Europa” för sin kampanj. I de fyra tidigare EU-valen hade det varit strategiskt helt rätt. I Sverige har ­valen till största del inte handlat om vad partierna vill göra i parlamentet, utan om i fall de är för eller emot EU-medlemskapet. Inte den här gången.

Andelen svenskar som vill gå ur EU har gått från över 50 procent 1996, till 16 procent i dag. Till och med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet valde till slut att lägga sina krav på en Svexit på hyllan. ”Det är bättre att försöka förändra EU från insidan”.

Den förändrade inställningen har många orsaker. Vi har vant oss vid att vara medlemmar, vi har sett ­vilket kaos Brexit innebär, och inte minst: vi har sett vilka fördelar EU-medlemskapet för med sig.

I somras organiserades EU:s största hjälpinsats ­någonsin. 360 brandmän, sju brandflyg, sex helikoptrar och 67 fordon mobiliserades från hela unionen för att släcka bränder i Sveriges skogar. Konvojen med 44 polska brandbilar möttes av jublande människor med polska flaggor hela vägen från hamnen i Trelleborg till skogarna i Hälsingland. Vi hade inte klarat det själva.

Den förändrade inställningen till unionen har lämnat plats för en ny sorts EU-valrörelse.

I stället för en låtsas­omröstning om medlemskapet har det här valet handlat om politiska förslag och värderingar. Vad vill partierna göra åt den gränsöverskridande brottsligheten? Hur ska utsläppen minska? Kan vi enas om ett gemensamt europeiskt flyktingmottagande?

Vid de tidigare valen har många väljare valt att lägga sina röster på dagsländepartier som Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ.

EU-parlaments­valet har varit ett val där man vågar chansa och rösta på någon som kan ”röra om lite nere i Bryssel”.

Nu lägger väljare sina röster på ett parti som de tror kan göra verklig skillnad i viktiga frågor för Sveriges och Europas framtid.

Debatten har visserligen ofta handlat om frågor som egentligen är nationella, ­eller frågor där parlamentet inte har någon makt.

Kunskapsluckorna är stora hos såväl allmänhet och politiker som hos journalister.

Men. Det går att skönja början på något nytt. Ett Europa där vi tar vår plats på allvar.

Anmäl text- och faktafel