Dammet har knappt hunnit lägga sig efter valet när EU:s stats- och regeringschefer på tisdag träffas för att börja fundera över den europeiska "regeringsbildningen", alltså hur EU-kommissionen ska se ut efter valet.

Stats- och regeringscheferna ska med kvalificerad majoritet nominera en ordförande i kommissionen. Men det är Europaparlamentet som väljer honom eller henne.

Det blir dragkamp mellan parlamentet och stats- och regeringscheferna om hur den nya kommissionen ska utses. Parlamentet, som vi nu har valt, kommer att försöka flytta fram sina positioner. Ledamöterna vill ta steg mot en tydligare europeisk parlamentarism. De nationella regeringarna ger inte bort sin makt frivilligt.

Lägg därtill att parlamentet flera gånger har utnyttjat sin makt att för att skicka hem kandidater som enskilda medlemsländer har nominerat till kommissionen, när personen inte klarat de tuffa utfrågningarna i parlamentet.

Många har befarat att ett stärkt stöd för EU-fientliga partier skulle styra in EU på en allt annat en trevlig väg. Men som det ser ut nu kan parlamentets sammansättning faktiskt bidra till att göra EU både mer grönt och mer liberalt genom att tvinga fram bredare allianser.

I Europaparlamentet är blockpolitiken mer eller mindre icke-existerande.

Det är mer regel än undantag att den socialdemokratiska gruppen samverkat med den konservativa gruppen. Även personer från andra grupper har haft stort inflytande. Liberalen Cecilia Wikström fick till exempel en stor majoritet bakom sig för en ny flyktingpolitik.

Blocköverskridande allianser är helt enkelt det normala i Europaparlamentet.

Socialdemokraterna och de konservativa försvagades kraftigt i valet. För att få ihop en proeuropeisk majoritet behöver man därför nu hämta stöd hos den gröna och den liberala gruppen.

De kommer inte att ge bort det gratis. Det bådar gott för unionen och vårt klimat.

Anmäl text- och faktafel