EU-valet är över för den här gången och spekulationerna om kommissionens nya styre är i full gång. Det finns en kandidat till ordförandeposten som står ut: Margrethe Vestager.

Hon har en strålande karriär bakom sig som minister med ansvar för utbildning, ekonomi och inrikesfrågor i Danmark. De senaste fem åren har hon varit verksam som EU:s kommissionär för konkurrensfrågor.

Som kommissionär har Vestager gått till strid mot såväl europeiska som amerikanska industrijättar. I stället för att ägna sig åt oändliga slutna förhandlingar med företag som misstänks för överträdelser har hon satt ned foten. Både konsumenter och företag har tjänat på tydlighet.

Den kritiskt lagde skulle kunna invända att det är svårt att misslyckas med EU:s konkurrensarbete: Arbetet går ut på att ta sig an industrijättar. Men mer än så talar för Vestager. Hennes danska parti, liberala "Radikale Venstre", växte under Vestagers ledarskap. Hon fick danska liberaler att minnas storhetstiden i början av 1970-talet och behöll sin popularitet trots tuffa beslut om nedskärningar som ekonomiminister.

Till skillnad från konkurrenten Frans Timmermans (S) från Nederländerna pratar hon dock inte sex europeiska språk flytande. Hon pratar två: danska och engelska. Och tillräckligt franska för att klara vardagssituationer i Belgien.

Men trots språkkänslan har Timmermans inte direkt imponerat i sin roll som kommissionär. Som vice ordförande med ansvar för EU:s demokrati har han ökat antalet samråd EU-kommissionen genomför med medborgare och intressegrupper. I teorin så klart lovvärt, men EU:s demokratiunderskott tar sitt uttryck genom att kommissionen dels vinklar samråden så att ett oönskat politiskt utfall är svårt att få, dels avfärdar resultaten av samråd om medborgare och intressegrupper mot all förmodan skulle genomskåda vinklingen. Han vill säkert väl, men i praktiken har han framför allt ökat byråkratin.

Och till skillnad från sina konservativa konkurrenter Manfred Weber (Tyskland) och Michel Barnier (Frankrike) har Vestager utstrålning.

Trots att Weber tillbringat hela sin politiska karriär i Europaparlamentet visste bara en fjärdedel av tyskarna vem han var innan EU-valet. Av allt att döma är han bara kandidat för att Tysklands förbundskansler Angela Merkel behövde blidka systerpartiet CSU i Bayern. Därtill skulle en tysk ordförande i EU-kommissionen ge landet en dominerande ställning i parlament, ministerråd och kommission. Ett inte obetydligt balansproblem för unionens 420 miljoner icke-tyskar.

Barnier har förvisso aldrig gjort något oävet. Som Brexit-förhandlare är han imponerande på samma sätt som man kan bli imponerad av en revisor. Det är en talang som kan passa i EU-kommissionen, och han har tidigare gjort ett starkt intryck som kommissionär med ansvar för svåra frågor och tung lobbyism i finanssektorn. Men han är ingen ledare.

Vi behöver en ordförande för EU-kommissionen som är representativ, populär och handlingskraftig. Vi behöver en ledare som kan bära EU med värdighet i möten med Kinas Xi Jinping, USA:s Donald Trump, Brasiliens Jair Bolsonaro och Indiens Narendra Modi. Det kan Margrethe Vestager!

I veckan enades den danska regeringen med oppositionspartierna om att driva Vestager som ordförandekandidat. Det är dags att Sverige sluter upp. Agera, Stefan Löfven!

Anmäl text- och faktafel