Neurologisk forskning visar att mänsklig beröring är en av de viktigaste faktorerna när våra nervsystem utvecklas. Detsamma gäller för anknytning. De som saknar närhet och beröring som barn har oftare svårt att skapa meningsfulla relationer som vuxna.

Det är därför som kärleksfulla föräldrar håller, tar och stryker på sina barn. Den fysiska beröringen är livsviktig, därför både ger och hungrar vi den. Det är inprogrammerat i vårt DNA.

För människan är ett flockdjur, som under merparten av sin historia levt nära varandra i små grupper. De som klarat sig bäst och lyckats föra sina gener vidare är de som hållit ihop och samarbetat. Just därför har evolutionen belönats oss med instinkten att ty oss till varandra. Forskare kan till exempel se att hudvarm beröring – en hand som mjukt och försiktigt stryker huden – aktiverar belöningssystemet i hjärnan. Vi upplever välmående, men också mindre smärta.

Men det är inte bara av godo. Inbyggt i oss finns också ett varningssystem som signalerar så fort vi håller på att glida ifrån flockens beskydd. Ta ångest och skam, två otroligt smärtsamma känslor, som exempel. De bottnar i upplevelsen att vi gjort bort oss eller inte räcker till, och därför riskerar att stängas ute från gruppen. Det gör ont. Social exkludering aktiverar samma delar av hjärnan som fysisk smärta.

Problemet är förstås att vi inte drar fram i flock på stäppen längre, utan sitter hukade framför Netflix i nyrenoverade radhuslängor med hemmakontor och gratis hemleverans. I en kultur som premierar individualitet och självständighet, där den spontana mänskliga kontakten i snabb takt ersätts av teknik, känner allt fler sig ensamma och isolerade.

Ensamheten tar sig olika uttryck. Den drabbar någon som förlorar sin livspartner, någon med tusentals följare i sociala medier men som saknar en vän att ringa, någon som upplever att vännerna med barn inte längre har tid att umgås. Det är olika berättelser, men samma smärtsamma känsla av utanförskap.

Att säga "skärp dig, och skaffa dig en vän", är dock att göra det enkelt för sig. Ofrivillig ensamhet och social isolering kommer med all sannolikhet, med den individualistiska samhällsutvecklingen som tuffar vidare, att utvecklas till vår tids stora folksjukdom.

Frågan är bara: Är det en politisk angelägenhet?

Självklart – inte minst när vi pratar om samhällsresurser. Människor som lider av ensamhet drabbas av både fysisk och psykisk ohälsa. Människor som befinner sig i social isolering och utanförskap dras till våld, kriminalitet och missbruk. Klä det i termer av vårdköer, sjukskrivningar, självmord, våldsbrott och droghandel så krävs det i allra högsta grad politiska lösningar.

I flera länder har man redan tagit fram, eller är på väg att ta fram, speciella strategier för att hantera och bryta ensamhet. I Storbritannien finns en speciell ”ensamhetsminister” och ett liknande förslag har framförts i Australien.

I Sverige är det Kristdemokraterna och Liberalerna som lite smått har börjat utforska området. Problemet, eller utmaningen kanske, är att ensamhet inte begränsas till vissa avgränsade områden utan spänner över hela samhällskroppen. Lösningarna sträcker sig från insatser i skolan mot mobbning, fler nyanlända i arbete och resurser inom äldreomsorgen till olika sociala insatser som fångar upp de som faller genom maskorna. Det är svårt att som politiker ge några snabba, infriande "ensamhetslösningar".

I själva verket handlar det om att långsiktigt bygga ett samhälle bättre anpassat för människors inbyggda behov: mänsklig kontakt, sammanhang och gemenskap, närhet. Ett samhälle som premierar både individuell frihet och behovet vi har av varandra.

Anmäl text- och faktafel