Gammal är äldst. Ja det var mer än tydligt under söndagskvällens partiledardebatt i Agenda. Stefan Löfven (S) som stapplat och stakat sig igenom år av partiledardebatter, tappat fattningen och betett sig allt annat än statsmannamässigt var förvandlad till Stoneface Löfven. Inte ens Jonas Sjöstedts (V) attacker på flyktingavtalet med Turkiet fick honom ur balans.

Veteranen Jonas Sjöstedt som nu är inne på sitt åttonde år som partiledare var på vildsint humör och attackerade till både höger och vänster. ”Jag är stolt över att inte ha släppt fram det där gänget”, sa Sjöstedt och pekade mot Ebba Busch Thor (KD), Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M). ”Jag vill inte ha den här öppna rasismen som skulle komma med dem”.

Det fick Kristdemokraternas Ebba Busch Thor att tappa fattningen och Jimmie Åkesson att lämna sin plats. ”Jag behöver en paus”, sa Sverigedemokraternas partiledare teatraliskt. Att Åkesson är en mästare i att skapa uppmärksamhet är inte någon nyhet, och han är fortsatt en av partiledarskarans ohotat bästa debattörer. Synd bara att hans parti ”har rasism som affärsidé”, som Sjöstedt uttryckte det.

Den enda som egentligen kan utmana Åkesson är Annie Lööf (C), så också denna kväll. ”Delat land” var passande nog temat för duellen mellan de båda partierna som är starkast på landsbygden, och Åkesson gick hårt åt de riktade statsbidragen till kommuner som är ett stort problem på grund av sin opålitlighet. En bra och viktig fråga, men att försöka smälla en centerpartist på fingrarna i en debatt om landsbygdens förutsättningar är att ta sig vatten över huvudet, även för Åkesson.

Lööf och Åkessons raka motsatser var tyvärr de två nykomlingarna Nyamko Sabuni (L) och Per Bolund (MP). Debattekniken glimrade inte direkt, om man säger så. Det var tydligt att finansmarknadsminister Bolund inte bottnar i varken miljö- eller migrationsfrågorna, och hans inlägg var träiga och utan engagemang. Ska Miljöpartiet kunna entusiasmera sina väljare behöver dess språkrör kunna tala om partiets hjärtefrågor utan att låta som en socialdemokratisk regeringstjänsteman.

Sabuni gick också hon bet. Inte ens när hon skulle debattera mot Jonas Sjöstedt och hade en uppenbar chans att ta upp hedersfrågan fick hon till det. Vänsterpartiet har länge haft en mycket svajig inställning och inte velat tala klarspråk om problemen med hederskultur. Liberalerna å sin sida har flera högt profilerade debattörer i frågan, bland annat den nya partisekreteraren. För Sabuni borde det alltså vara upplagt för smash. Men icke. Hon förlorade sig i diskussioner om självklarheter som att ”den som har fått ja ska få stanna, och den som har fått nej ska åka hem” och gav ett allmänt blekt intryck.

Ulf Kristersson (M), vars ambition om att vara ”vuxen i rummet” och lugna debatteknik kändes fräsch när han tillträdde, verkar nu ha omtolkat begreppet till att betyda ”komma in i debatten på slutet och förklara för övriga partiledare vad debatten handlade om”. Intresset från såväl övriga partiledare som väljarna för de inläggen torde vara ungefär lika med noll.

Kvällens allra märkligaste inlägg stod dock kristdemokraternas Ebba Busch Thor för. Under devisen ”ta bort mängd-rabatten” propagerade KD-ledaren för att den som döms för flera brott ska få straffpåföljderna staplade på varandra. Hon bad retoriskt statsministern att förklara varför ”en man som döms för tre våldtäkter bara ska straffas för två”.

Framställt så låter ju hennes förslag rimligt. Men att stapla straffpåföljder på varandra på det sätt som görs i USA skulle, förutom 300 år långa fängelsestraff, leda till att den som stulit många bilar får ett högre straff än den som har slagit ihjäl sin fru.

Det är kristdemokratisk populism när den är som sämst.

LÄS MER: Fler ledare av Matilda Molander

Anmäl text- och faktafel