Ljuset släcks. På en storbildsskärm flashar tidningsurklipp med kritik mot Sverigedemokraterna till ljudet av undergångsmusik.

Boom. De svarta rubrikerna byts mot solljus och en lättsam melodi.

Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (SD) filmas när hon går igenom staden och berättar om hur allas farhågor inför det sverigedemokratiska maktskiftet kommit på skam. ”Vattnet rinner fortfarande ur kranen, solen skiner, restaurangerna håller öppet”, säger hon leende. Inga utanförskapsområden ska tillåtas växa fram i Sölvesborg, språkkrav ska ställas på dem som vill arbeta i äldrevården och alla ska tillsammans arbeta för en bättre kommun.

”Sölvesborg i dag – Sverige i morgon”, avslutas filmen.

När ljuset i kongressalen tänds upp står partiets gruppledare Mattias Karlsson på scenen.

”Vi ska styra varje kommun i Sverige.”

Sverigedemokraterna har i de senaste mätningarna fått höga opinionssiffror och självförtroendet är på topp när partiet i helgen samlats till landsdagar i Örebro.

”Vi har återintroducerat konservatismen i svensk politik och drivit övriga partier i en konservativ riktning”, konstaterar Karlsson. Och tyvärr har han ju rätt. Inget parti har varit lika framgångsrikt som Sverigedemokraterna i att skriva manus för samhällsdebatten.

Men Karlsson som har beskrivits som den store ideologen och strategen har större planer för partiet. ”Vi måste skaffa oss mäktiga vänner utomlands”, ”vi ska göra insteg i den intellektuella världen där framtidens ledare finns”. Sverigedemokraterna ska bli en del av civilsamhället och ta över fackföreningarna.

Som en del av det måste partiprogrammet som varit i stort sett oförändrat sedan 2011 poleras. Partiet ska inte längre vara emot homoadoptioner, inte längre verka för en sänkning av abortgränsen, inte kräva att den som får svenskt medborgarskap avsäger sig sitt gamla, och skrivningarna om att människor definieras av en ”biologiskt nedärvd essens” som klingar rasbiologi ska bort.

”Det är fyra punkter som verkligen blev sänken för oss i valet 2018”, konstaterar Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson. Förändringarna handlar dock ”inte om att anpassa sig efter extern kritik, utan intern kritik.”

Och nog verkar det finnas ett stort stöd för förändringarna. Trots att man ska skriva om principprogrammet kliver bara sju personer upp i talarstolen. Utav dem är sex för förändringarna. En är emot dem, men deklarerar att han tänker rösta för i alla fall.

Det kan i och för sig bero på att talarlistan stängs redan innan debatten startar. Men resultatet blir åtminstone en ”förkrossande enighet”, som Mattias Karlsson nöjd konstaterar.

Och det är inte bara i frågan om principprogrammet. Ämne efter ämne klubbas igenom nästan helt utan debatt. ”Det beror på att vi redan har den bästa politiken”, konstaterar en medlem.

Men min erfarenhet är att där det saknas debatt om en fråga, så beror det oftast inte på att man redan kommit på de rätta svaren. Snarare har deltagarna antingen inte läst på ordentligt för att ha en egen åsikt, eller så tror de inte att de kommer att få gehör för vad de tycker.

Välkommen till folkrörelsen Sverigedemokraterna står det på reklamen. Det verkar vara en folkrörelse där eliten styr och folket är hejarklack.

SD i dag – Sverige i morgon?

LÄS MER: Fler ledare av Matilda Molander

Anmäl text- och faktafel