När jag får höra ett smakprov på musiken som teaterns egen huskompositör Andreas Kullberg har skrivit och spelat in förs tankarna till den store italienske filmusiknestorn Ennio Morricone. Blandat med de mullrande och knäppande ljuden från industrifläktar och hamrade plåtar samt toner från elektroniskt svävande futuristiska thereminer så hörs också varmt romantiska melodier. Det är något som passar en föreställning av det episka formatet, där hundra år av Västerås och Sveriges industrihistoria gestaltas.