Av alla år med terapier, behandlingar och diagnoser, ligger jag naken i sängen i skrivande stund. Balkongdörren står på glänt, och en bris smyger in över min rygg. Det är tillräckligt med ljud utomhus för att höra att där finns liv, men inte för påträngande för att störa. Här efter en medvetslös sommarfylla har mönstren aldrig varit så tydliga. Ångesten samlas som mörka moln och jag tar tag i molntäcket, tanke för tanke och drar det över mig. När började jag umgås så mycket med oro, frustration, självhat och ångest? Har det någonsin haft en funktion?