Vi lever i en värld som ibland kan tyckas vara själlöst byråkratisk. Instängda på alla fronter av paragrafer och lagar vi inte riktigt förstår oss på. I en djungel fylld av faror, gropar och giftiga djur, som bara väntar på att när vi minst anar det kunna krypa ner från trädstammarna och angripa oss. I denna paralyserande byråkratiska värld har vi byggt vårt hus. Men i huset sitter vi tryggt, väggarna skyddar oss mot faror, har sitter vi säkra mot kritik tillsammans med nära och kära. Det är inte undra på att unga människor är rädda för att ge sig ut i den snåriga och förvirrande världen fylld med faror av det abstrakta slaget. När vi äventyrar i denna miljö riskerar vi en hel del, fast vi kanske inte riktigt tänker oss det så. Man kan tolka en lagtext fel, man kan bryta mot någon förordning, man kan säga fel ord vid fel tillfälle och råka ut för angrepp för det. Jag förstår att unga människor inte engagerar sig.

I en värld där yrkesrollen redan innebär stress, där vi knappt har tid och energi över till familjen så kritiseras vi unga för att vi inte vill engagera oss. Jag förstår inte den kritiken. Jag har jobbat inom administrativ verksamhet en stund nu, och jag har varit blind för alla potentiella minfält som finns i överflöd överallt. Det är en stress man helst lämnar i arbetet. På fritiden vill man helst roa sig och umgås med de nära. Väljer man att ge sig ut i den vida, vilda världen så får man förlita sig på guider. Äldre medmänniskor som kan vägleda de yngre rätt genom den svårorienterade terrängen. In i en grå, händelsefattig värld fylld av människor utan visioner. Det är så jag ser på det utifrån i alla fall.

Ett engagemang i sak vrids ut ur den våta handduken och tiden och energin går åt till det politiska spelet. Där frodas karriärens folk, de med maktbegär och egenintresse. Rovdjuren har det evolutionära försprånget i djungeln. Det sakliga engagemanget överlever sällan. Själv har jag velat engagera mig i Fagerstas lokalpolitik, men blivit avskräckt då jag pratat med politiker. För dem handlar det mer om ett spel, om makten, än att samarbeta. Jag vill hellre se bortom de energikrävande partiskådespelet och arbeta tillsammans för att stärka kommunens kärnverksamhet. Istället handlar debatten i min kommun om fastighetsaffärer, reparationer av simhallar och pajkastning. Jag läser insändarna i FP varje vecka. Sällan står det något om skolan, vården, omsorgen, ungdomsarbetslösheten eller företagsklimatet. Jag tror att jag och många andra yngre ser detta och blir avskräckta. Jag önskar det fanns framåtanda, stolthet och visioner i Fagersta. Jag önskar vi tagit oss igenom den byråkratiska djungeln och den darwinistiska kampen till en plats där vi kan stärka vår hemkommun tillsammans.

Sebastian Frännfors