Ni som läste amfetaminkrönikan om när jag tog min första adhd-medicin, den fortsatte jag inte med. Det var ju rena rävgiftet. Jag reagerade som de gånger jag provat amfetamin. Det är ju inte mitt mål i livet att gå runt och vara knarkad för att palla. Alltså, jag var inte konstant speedad och städmanisk som mina vänner blir, men allt kändes artificiellt. Som om medicinen bara skulle göra att jag slutar bry mig. Trots att det fanns stunder av lugn och glädje, var allt som en fejkad instagramversion av verkligheten. Mer anpassad för att ”funka” och se bra ut. Och precis som när man kommer tillbaka till verkligheten efter för mycket scrollande känns det efteråt ännu mer skit.