Trädens blad är små, små gröna knoppar. Solen strilar ner genom grenverket. Marken är täckt av vitsippor. Fåglarna kvittrar. Det är sådär bedövande vackert som det bara kan vara i en lövskog om våren. Här och där blänker runda små vattenspeglar. Stigen vindlar sig upp och ner, upp och ner över små åsar och dalar i det märkligt kullriga landskapet.

Vi vandrar över slagfälten vid Verdun. På kullarna kring staden av Hallstahammars storlek dog trehundratusen unga män på mindre än ett år 1916. I varje stad och varje by i Frankrike står monument med namnen på männen som aldrig kom hem från det stora kriget.

De runda små vattenspeglarna som får skogen att glittra är vattenfyllda granathål. De meterdjupa åsarna och dalarna som gör hela landskapet märkligt böljande är bombhål och skyttegravar som löper i sicksack genom skogen.

På museet finns soldaternas brev bevarade. “Varför födde du mig till detta liv?” skriver en 18-årig soldat från skyttegravarnas helvete i det sista brevet till sin mamma. Några timmar senare behövde han inte fundera mer.

I området ligger sex byar som aldrig byggdes upp igen efter första världskriget. Det var för mycket giftgas, minor och likdelar i marken för att det någonsin skulle gå att bosätta sig där igen.

Aldrig mera krig, sa man då. Mindre än tjugo år senare marscherade trupper genom Europa igen. Monumenten fylldes med nya namn.

Aldrig mera krig, sa man igen. Forna fiender hjälptes åt att bygga upp vad som slagits sönder. Den europeiska unionen knöt en gemensam framtid.

Den 24:e februari i år fick vi åter se ett invasionskrig i Europa. Än en gång trasar bomber sönder människor och landskap. Än en gång gräver soldater skyttegravar i sicksack genom landskapet.

“Vi visste att det skulle hända”, säger vissa. Kanske har de rätt. De senaste sju decennierna är den längsta period av fred mellan länder som Europa har känt. Den som tror på fred har oddsen emot sig.

Men för varje krig har Europa också till slut skapat en fred. Det kommer en fred den här gången också. Om vi vill kan den bli den längsta Europa någonsin har sett.

Vi vandrar i solen över Verduns slagfält. I dag ser det ut som ett vackert naturreservat på en märkligt kullrig mark. Bara den som vet om det kan förstå att man står på en av de blodigaste platserna i Europa.

Krig lämnar djupa spår. Det blir aldrig som förut, det tar tid, men det läker ihop. Om vi vill.

Anmäl text- och faktafel