Annons

Annons

Annons

Annons

Fagersta

Insändare
Som NPF-förälder tvingas du vara ditt barns advokat

Detta är en insändare.Åsikterna är skribentens egna.

Insändarskribenten beskriver situationen för många föräldrar till barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).

Bild: Catharina Hugosson

Annons

Svensk skola– en skola för alla. Svenskt samhälle – ett samhälle för alla. Så sägs det i alla fall. I det verkliga livet, är detta ett privilegium. Ett privilegium för barn utan “osynliga” särskilda behov.

Behov som egentligen är rätt uppenbara och väl synliga, men endast för dem som har kompetens, allra främst för dem som har vilja att se dessa behov, inte minst vilja att möta föräldrar halvvägs. I det stora hela, handlar allt om resurser och pengar. För att barn, för vilka svensk skola inte fungerar, även vardagen i stort, blir inget annat än en kostnadsfråga i välfärdens ögon. Paradoxen i det hela är att dessa barn samt deras familjer, i slutändan, kostar samhället än mer än vad det hade gjort om dessa individer fick rätt hjälp i tid.

Annons

Om man råkar få ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), som i sin tur kommer vara i behov av stöd och olika insatser från olika håll, så är man garanterad psykisk ohälsa för resten av livet. Redan i förskoleåldern börjar dramat utveckla sig för många NPF-familjer. Redan där övergår fridfull föräldraledighet till en evigvarande “rättegång”, där föräldern blir illa tvungen att vara sitt barns advokat.

Annons

NPF-föräldrar söker desperat information, stöd samt förståelse från omgivningen. Men istället för stöd möts man av förnekande, blir bollad runt mellan olika aktörer, ständigt överkörd, dumförklarad och ifrågasatt. Man hamnar på en väg, många gånger utan dess slut, en väg raka vägen till “livets helvete”.

Det är så otroligt bristande kunskap och förståelse i samhället i stort för barn med NPF, särskilt för de som håller ihop inför omgivningen. Ja, de går i skolan (tills de brakar ihop), de når målen (men inte den nivån de hade kunnat nå, om de fått rätt stöd), de ler utåt (men gråter inombords på grund av omgivningens bemötande), de biter sönder sina fingrar till blödande sår (för att de försöker sitta still och hålla fokus). Sen kommer dessa barn hem och vräker ur sig all sorg, ilska och frustration inför sina föräldrar - var och en, på det sättet som de förmår, de “skriker” och förmedlar att de inte mår väl.

I frånvaro av vetskap om hur föräldrar kämpar dag efter dag, hur deras vardag faktiskt ser ut, hur deras barn faktiskt mår, så tolkar omgivningen att svårigheter barnen uppvisar i hemmet är föräldrarnas brist på kunskap eller bristande föräldraförmåga. Samhället utser en syndabock - det är föräldrarnas fel, det är hemmet som brister.

Annons

Det är det inte längre frågan om att gå på knäna, man kryper fram med omfattande skador men ändå måste fortsätta kämpa för sina barns rättigheter. Tillintetgjorda barn och föräldrar, isolerade från samhället individer, förstörda framtidsplaner, karriären och ekonomin – ingen bryr sig om det. Ingen! Utåt är det bara fina ord, fina diskussioner om förändringar, fina siffror och resultat i statistiken, fina regelverk samt fina ord från politiker. I verkligheten existerar inget av det. Samhället “medicinerar bort” sekundära symtom, utan att vilja se orsak och verkan, utan att vilja ställa allt till rätta.

Samhället, myndigheter, inte minst politiker – vakna för en gångs skull!

Lilia Waléus

Annons

Annons

Till toppen av sidan