Det pratas väldigt mycket, om att var och en ska få vara sig själv. Vi lever i en demokrati med fria val och åsiktsfrihet – fast bara om det gäller "rätt" sorts åsiktsfrihet. Det ska skapas revolution mot normer och sprängas gränser. Detta är självklart jättebra – bryt ner barriärerna och lämna din "bekvämlighets-bubbla"! Ut och res, läs en bok, ät en maträtt du aldrig ätit, gå på en obskyr konsert tillsammans med den där knepiga grannen med säckiga byxor vars efternamn du aldrig lärt dig uttala!

Allt detta står jag bakom, för mig är det viktigt att ha ett öppet sinne. Men ofta känner jag hur denna inställning "skaver" lite. Inte så att denna inställning i sig är fel – men ofta handlar det om att de som har denna inställning tycks spränga gränser för gränssprängandets egen skull – liksom för att visa hur världsvana, öppna och revolutionära de är, och inte för att de egentligen menar det! Till följd av detta händer något annat. Det som tidigare ansetts vara normen, det är plötsligt något fult. Nej, vet ni vad. Om man ska acceptera alla för deras olikheter, då måste det även vara okej att vara "traditionell". Det måste få vara okej att som man vara en öldrickande, fotbollsälskande industriarbetare, eller som kvinna att jobba som barnskötare eller gå i bokcirkel - ofta väljer vi det, väl medvetna om alternativen. Döm oss inte för att vi inte lever upp till era viktiga förväntningar eller era tjusiga politiska ideal!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en bok. Den heter "Brev från en skeptiker", av teologen Gregory Boyd. Den är sympatiskt skriven ur både en skeptikers och en troendes perspektiv. Den vill jag tipsa om med motiveringen att en grupp personer som fått oförtjänt stor kritik, i avseendet av vad jag diskuterat här ovan, är i synnerhet kristna. Det är som att en vanlig svensk god kristen person är det yttersta tecknet på allt som är fel i samhället. Snälla ni, döm inte dem som är annorlunda än er! Detta säger jag i egenskap av skeptiker...

Döm inte andra