Jag besökte Klackberg för att se Kritcirkeln av Berthold Brecht. Under läktaren kommer en person vinglande och verkar både snurrig och berusad. Det är domaren Azdak som står framför oss i egen hög person i gestalt av Ismo Nurmilehto. På några få sekunder har han fångat oss med en magisk kraft som bara en trollkarl kan göra.

Det var början på många magiska stunder ihop med Ismo under de olika roller som han kom att göra under åren. Det blev flera Brechtpjäser där han ofta spelade huvudrollen och uppskattningen lät inte vänta på sig. Den kom som erbjudande till att spela teater på professionell nivå. Det blev Dalateatern i Falun som kom att bli platsen där han fick göra rollen av Puck i En midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Senare var han med i Traktorn, en dramatisering av Eyvind Jonssons roman, som spelades i smedjan i Stjärnsund.

Här i Norberg fick vi se Ismo i flera lokalrevyer där hans specialitet blev ”gubbar med sting” som filosoferade över livets alla olika krumbukter. Ibland som pimplare på isen och ibland som någon på parksoffan på torget. Alltid med samma precision, värme och flödande humor som fick oss att hoppa i bänkarna för att få luft mellan skratten.

Ismo var invandrare sedan tre års ålder och hans förmåga att gestalta förfriskade finnar går bara inte att glömma som scenen med fiskaren med sitt kastspö.

En annan dräpande scen är monologen ”Katta” som han gjorde vid en välgörenhetsgala för Strejkspelsföreningen. Lokalrevyer som ”Äggludd” är oförglömliga och de scener som Ismo medverkade i gjorde han till sina genom att färga dem efter sina egna penseldrag. Ett exempel är när han kom in på scenen och höll ett cykelstyre mellan händerna. Långsamt och i tystnad lät han kroppen resa på sig och efter några minuter kunde hela salongen se vilken person han imiterade. Det kallar jag för stort skådespeleri med en stor förmåga till igenkänning av den person som skulle gestaltas.

Jag fick förmånen att arbeta med Ismo under två somrar i Karbenning då vi satte upp pjäsen om Amanda och Förgiftningen. Det gick inte att låta bli att vilja se Ismo göra en roll som domare, för varje kväll var det en ny karaktär som steg fram ur honom. Frågan blev varifrån han fick alla dessa original till personligheter? De liksom bubblade upp inom honom på ett naturligt sätt.

Efter Dalateatern återvände han till sitt vanliga yrke som frisör och övertog en herrsalong vid torget. Vilka hemligheter som avhandlades i den salongen kan vi bara ana men det var en fast punkt för många. Under många år kunde norbergare se honom gå fyra gånger om dagen över torget lika bestämt och taktfast som kyrkklockorna slår.

Det sista mötet med Ismo som skådespelare i Norberg blev när han spelade skomakaren i föreställningen ”Vem älskar Yngve Frej?” som framfördes vid Hembygdsgården Karlberg. Ridån har gått ner för Ismo men applåderna ljuder fortfarande. Vi önskar honom lycka på sin nya scen och vem vet vad en trollkarl gör med sin egen död?