Jag plockar fram en tygpåse och börjar tömma skrivbordet. Det är inte mycket, egentligen. Några böcker. En grensladd. Ett kuvert med kvitton för utlägg.

Sen börjar jag trassla med remmarna med presskort från vår bevakning av det franska presidentvalet i våras, och jag tänker tillbaka på året som gått.

Mitt år på tidningen. Det var fint.

När jag började ville vi på redaktionen göra något nytt och stort. Det är inte många ledarsidor som har tillgång till egen fotograf, och denna unika möjlighet försökte vi ta vara på. Först gjorde vi artikelserien Västeråsarnas val. Ett helt uppslag per parti, rikt med bildmaterial. Sedan åkte vi till Frankrike. Minns ni bilderna på Emmanuel Macron och folkets jubel när han vann valet?

Roligast har nog varit alla sammanträden i kommunfullmäktige. Särskilt när vi har fått en bra bild och fångat ett träffsäkert citat att köra ut på Twitter direkt. En lajk från en vänsterpartist i kommunen, en annan från en moderat. Och en kul kommentar från en liberal. Jag tror att även politikerna har uppskattat det.

Det näst roligaste har varit att smyga in en och annan filosofisk text under radarn på den politiska chefredaktören Matilda Molander. Som till exempel helsidan om döden (8/8). “Det har livat upp att aldrig veta vad man möter i tidningen på morgonen”, skrev en av Västerås folkvalda till mig häromdagen. “Inför dina ledare håller jag alltid andan.”

Jag har aldrig fått ett bättre betyg. Politiker ska hålla andan när de öppnar sin morgontidning. Då sköter ledarskribenterna sitt jobb.

Nej, nu när jag tänker efter ångrar jag mig. Det utan tvekan allra roligaste har varit alla samtal och mejl från läsare. Ulla, tack för att du alltid avslutar dina mejl med “kram”. Bo, tack för att du aldrig ger upp.

Men som alla roliga sagor tar även denna slut. Mitt fina år på tidningen. Tack alla läsare, politiker och kollegor! Och på återseende!