Satirprogrammet Svenska nyheter hade ett långt inslag om Svenska kyrkan där de visade ett inslag från en gudstjänst. Det var flera präster som stod och rabblade upp alla tänkbara kategorier av människor som de ansåg stod utanför samhällsgemenskapen och därmed även utanför kyrkan. I varje fall trodde de att dessa människor uppfattar sin verklighet som ett utanförskap. Men i kyrkans famn är alla välkomna oberoende av alla yttre orsaker. Det finns inte några gränser för ”Guds kärlek.” Den är så gränslös att det heller inte finns någon gräns att passera för att gå in i den kärleken. Kanske dessa präster menar att gå in i kyrkan är att dela gemenskapen omkring gratis kaffe och social samvaro, men finns det något mer?

Satiren slår på en spik som faktiskt speglat den kyrkliga retoriken under lång tid. Det finns ett namn på det hela ”den öppna folkkyrkan” som legitimeras av en teologi från 1920-talet som skrevs av Västeråsbiskopen Einar Billing. En teologi som omhuldats i vårt stift men som aldrig fungerat annat än som en teoretisk överbyggnad och blivit till ett tomt prat. Under mina yrkesverksamma år har jag ibland drabbats av en femårings trots och velat lägga mig ner på golvet och be till Gud om ”att slippa denna påtvingade kärlek som bara känns så klibbig.”

Anledningen är Svenska kyrkans oförmåga att inse sin existens som medlemskyrka och inte som ett statligt organ som fungerar utifrån ett överhetsperspektiv. En myndighet som skall uppfostra folket i borgerlig ordning och moral för att hålla ihop samhället i en enda enhet. Svenska staten och kyrkan är superföräldrarna som skall få medborgarna att hålla sig till samma värdegrund. Något som egentligen inte alls har med frågan om Gud att göra utan handlar om ett moraliskt medvetande som inkluderar alla medborgare.

Svenska nyheter tog också upp huruvida kyrkan har något att tillföra samhällsdebatten. Här stack förre ärkebiskopen ut med ett försök som kan tolkas som ett politiskt inlägg. Det hela blev även det patetiskt eftersom det blev en detalj i kontrast med den stora tystnaden för övrigt. Kyrkans brist på att vara en röst som hävdar att människan borde vara i centrum och samhället måste byggas med en stark människosyn, humanism, etik och moral. Något som kyrkan tidigare var en symbol för men som nu försvunnit in i garderoben utan att någon annan aktör har axlat den rollen och det börjar vi nu att se konsekvenserna av i det våld som föds. Förr trodde vi på kyrkan som den stabila grunden, nu tror vi på att polismyndigheten ska vara det. Finns Gud med i det sammanhanget?

Per-Arne Bengtsson