Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är ofattbart att det har gått 10 år”

I morgon lördag har det gått tio år sedan Pernilla Theorin mördades i Avesta. Mördaren går fortfarande fri. Pernillas familj bär alltjämt på smärtan och minns människan hon var.

Annons

Det tar inte många sekunder in i samtalet innan tårar glimtar i Pia Theorins ögon. Bredvid henne sitter sambon Yngve Mattiasson. Han är samlad. Pia samlar sig också.

När hon berättar är hennes röst stadig och bräcklig på samma gång. Att minnas sin döda dotter är inte bara smärta, även om möjligheten till glädje till stor del har slagits i bojor.

– Det är ju ofattbart att det har gått tio år. För det skulle lika gärna kunna ha varit förra året. Just det här att vi aldrig får göra något avslut heller. Det här lever man ju med hela tiden.

Vissa sekvenser i minnet är tydliga. Som den där söndagen då två poliser ringde på dörren hemma hos Pia och Yngve.

Huset var fullt med gäster. Pernillas lillasyster Anna var där med fyra kompisar och ett barn.

– Jag visste ju inte att det var poliser först, för de var ju civilklädda. Men de visade sina brickor och sa att de ville prata med mig. Så de körde ut alla från köket och tog in mig där. Och så berättade de för mig att det hade brunnit i Pernillas lägenhet och att de hade hittat en död kvinna där.

Det snurrade i Pias huvud. Poliserna verkade inte visa några känslor alls.

– Till slut sa jag ”Kan jag ta in Yngve och Anna”. De sa ”Ja men vi vill prata med dig först”. Till slut skrek jag bara: ”Nu får ni hämta Anna och Yngve. Jag har hennes syster här utanför och hon hör hur jag skriker!”. Det var inget bra möte det där.

De följande dagarna var fyllda med ångest och kaos. Särskilt minns Pia att det dröjde tre dagar innan en brottsplatstekniker besökte lägenheten där Pernilla låg kvar.

– När jag fick reda på det … Det var som att dra ner en gardin. När jag förstod att hon ligger faktiskt kvar i lägenheten!

Däremot bestämde sig hon och Yngve för att inte stänga in sig. De var snabbt tillbaka på sina arbetsplatser för att tillåta alla att fråga hur de mådde. De ville inte skapa en rädsla för att ställa frågor.

Varje möte var jobbigt berättar Pia. Både för den som frågade och för henne, men än i dag vill hon inte att det ska bli tyst.

– Jag tycker inte om när det blir tyst om det här. Även om det är skitjobbigt så känner jag att man inte kan låtsas om att hon inte har funnits.

För det är just det. Pernilla har funnits. En levande människa med en identitet och en karaktär. I år skulle Pernilla Theorin ha fyllt 41 år och Pia funderar i bland på hur det sett ut om hon hade fått leva.

Hade hon varit gift? Hade hon haft barn? Yngve å sin sida ser henne fortfarande som den hon var.

– Jag har ju bilden av henne. Som när vi satt vid köksbordet och löste matteproblem, eller när vi var på Kreta och hon var som en studsboll där.

Pernilla var aktiv jämt berättar Pia. Hon var den som drog i gång födelsedagsfester och familjesammankomster. Och hon var en telefonmänniska.

– Hon kunde ringa om jag skulle träffa henne på jobbet och säga att hon var på väg. Jag svarade och sa ”Jo jag ser dig utanför.” Hon var sån. Hon ringde väldigt mycket till folk.

Pia och Yngve berättar att Pernilla ofta hade håret uppsatt i en hästsvans, att hon hade ett särskilt sätt att gå och röra armarna. Det fick hästsvansen att guppa och gjorde henne igenkännlig på långt håll.

En gång ringde hon Pia och ömsom grät och ömsom skrattade.

– ”Vet du vad jag har gjort?”, sa hon. ”Jag kastade ner freestylen i älven!”. Hon hade satt fast den men slagit loss den med armen och över staketet och ner i älven.

Pia skrattar vid minnet, men tystnar snart och tänker efter.

– Ibland, speciellt på vårarna när folk börjar komma ut och röra på sig, då är det så att man hajar till. När det kommer någon tjej med blond hästsvans som går ungefär som hon. Då blir man liksom … Är det Pernilla? Nej just ja, det är det ju inte. Somrarna är egentligen tyngst på det viset.

Mer läsning