Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Du är mitt salta S, Jenny"

Längdskidåkerskan Jenny Olsson har avlidit, endast 32 år gammal.

Annons

Jenny Olsson började sin karriär i Fagersta Södra IK.

I början av 2000-talet var hon en av Sveriges mest framgångsrika längdåkare. 2003 var hon skiddrottning i Sverige efter två individuella SM-guld, stafettguld och en femteplats i VM, där hon var nära att ta medalj. Jenny tog totalt 23 SM-guld, uppdelat på 5 individuellt, 5 i stafett och 13 lagguld för Åsarna.

”Fagersta-tjejen var en enastående ambassadör för längdlandslaget”, skriver Svenska skidförbundet på sin hemsida.

Krönika. Under chocken, sorgen och det ofattbara skriver kvällstidningarna om Jenny Olsson. ”Jenny 32 år död i cancer”.

Det är den fruktansvärda sanningen, men det är inte så jag minns henne.

För mig var Jenny inte en cancerpatient utan en livfull granne hemma i Västanfors, med ett leende som fick vilken grinolle som helst att smälta.

Nästan varje dag såg jag Jenny svischa förbi utanför köksfönstret på sina rullskidor eller längdskidor, beroende på väglaget. Och hennes pappa stod alltid beredd med skidvallan.

Hon var Fagerstas bästa skidåkare genom tiderna. Så bra att hon började tävla för Åsarna IK och kämpade för svenska skidlandslaget under åren 2002 till 2006. Och det talade alla på gatan om. Stolta som tuppar att inte bara komma från samma stad utan även ha bott på samma gata. Nu var hon inte längre bara Fagerstas stolthet utan hela svenska folkets.

När jag var sex år cyklade jag omkull och spräckte käken. Min mat bestod i flera veckors tid av filmjölk som jag slurpade i mig med sugrör. Grannbarnen överöste mig med presenter och jag minns framför allt vad Jenny gav mig: En påse med godiset salta och sura S-märken.

Hur tänkte hon där? Jag kunde ju knappt få i mig mat genom ett sugrör på grund av skadan.

Men jag förstod senare. Det var till skillnad från blommorna som vissnade och tidningarna som blev gamla, någonting att se fram emot när jag återfrisknade. Någonting att kämpa för. Hon var klok den där Jenny. Och alltid med ett stort leende som matchade hennes vackra bruna hår och alltid friska utseende.

2005 fick Jenny den hemska nyheten att hon fått bröstcancer. Redan året efter var hon tillbaka i skidlandslaget och som hon själv uttryckte det ”ett bröst fattigare men en upplevelse rikare”.

Fastän glöden för sporten fanns där ville Jenny kunna vara på topp för att satsa fullt ut och valde därför att avsluta sin tävlingskarriär samma år.

I stället satsade hon på kärleken, gifte sig och bildade familj. 2010, efter att hon fött sonen Vidar, hade cancern kommit tillbaka.

Att använda sig av orden kämpaglöd och styrka när man talar om Jenny är att underdriva ordentligt.

Nu har Jenny somnat in, kämpande in i det sista.

Jag önskar jag fick chansen att se hennes breda leende åter svischa förbi utanför fönstret. Och jag önskar att jag hade hunnit säga tack för godiset. För mig är Jenny ett salt S. Då, nu och för alltid.

Emeli Lillbacka, journalist på Fagersta-Posten

Mer läsning

Annons