Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag var i det värsta helvetet man kan vara med om”

Reine Ullén är 42-åringen som fastnade i skogsbranden i Stabäck. Han blev sönderkokt med kläderna på när 65 procent av kroppen brännskadades. Reine säger att han var i helvetet.

Annons
Reine Ulléns första tanke när han fastnade i skogsbranden var att ringa hustrun Camilla Lilja för att ta farväl.

Det var en normal arbetsdag, en helt vanlig måndag, och Reine Ullén som bor i Söderbärke började jobbet som timmerbilschaufför tidigt. Han var medveten om skogsbranden och kunde se röken från Stabäck där han var och lastade timmer.

– Men allt dom pratade om på radion var att branden var i Gammelby och det var ju två mil från Stabäck, säger Reine, som under dagen höll sig uppdaterad genom att lyssna på P4:s sändningar.

Han körde några lass timmer innan det var dags för skiftbyte vid 16-tiden. Hans anställde, Robert Svensson, var tillbaka från semestern och skulle köra eftermiddagsskiftet. På väg till mötesplatsen mötte Robert en polis vid Ängelsbergskorset, som han stannade och pratade med.

– Polisen sa åt honom att man inte skulle åka mot Ängelsberg för att det var så rökigt, men mot Stabäck var det inga problem, berättar Reine.

Innan Robert tog över arbetet åkte de tillsammans i skåpbilen för att kolla efter virke på en annan plats. Plötsligt såg de någonting som lyste upp skogen och innan de hann reagera exploderade området runt omkring dem.

– Det blev panik, full storm med träd som såg ut som pilbågar och eldbomber som flög överallt i luften, berättar Reine.

De försökte backa därifrån, men träd föll och blockerade vägen. Då bestämde de sig för att chansa och körde rakt in i elden. De tog sig fram 50-70 meter, uppskattar Reine, och sedan var de fast i eldhavet. Det blåste fruktansvärt. Granarna såg ut som höga eldfacklor.

Robert sprang åt ett håll, Reine åt ett annat.

– Det brann i princip över allt, säger Reine, som tog sig till lastbilen och gjorde ett försök att starta den.

Men motorn dog av syrebrist efter 22 sekunder, enligt polisrapporten. Reine hoppade ut ur lastbilen, slängde sig i en vattenpöl under en rotvälta för att få skydd mot elden. Där låg han i några minuter, tills elden, som en tio meter hög vägg, slog upp i dikeskanten. Han kastade sig upp igen och slängde sig ner mitt på vägen, som var det enda stället där det inte brann.

Det var då Reine insåg att det var kört och att han kommer att dö i elden. Han kände panik och dödsångest.

– Det enda jag tänkte på var att ringa Camilla och säga adjö, att jag älskar henne, att hon skulle hälsa till barnen och att dom skulle ta hand om sig.

Hustrun Camilla Lilja och Reines mamma Eva Larsson hade tagit sig till Ängelsbergskorsningen och de turades om att prata med honom.

– Jag sa åt min mamma att hon måste lova mig att Camilla inte ska se mig när det är slut och kroppen är alldeles brännskadad.

Eva Larsson beskriver samtalet med Reine som en mammas mardröm.

– Han ropade ”är det ingen som kan hälla vatten över mig” i telefonluren. Det var fruktansvärt att höra honom och inte kunna göra något, säger hon.

– Jag hann tänka att jag springer väl upp själv och hjälper honom.

Hettan i området var fruktansvärd. Själva lågorna nådde aldrig Reine men han blev kokt i kläderna av värmen.

– Jag såg skinnet på mina händer spricka, det såg ut som när man kokar korv, så där som när skinnet spricker. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag sa till Camilla att nu vill jag bara dö.

Camilla försökte få honom att inte ge upp genom att berätta att hjälp var på väg. Men till slut orkade Reine inte längre. Han hade legat fast i två och en halv timme, kände sig alldeles apatisk och han slog bort telefonsamtalet med hustrun.

– Jag kände en sådan fruktansvärd hjälplöshet, säger Camilla, som under en lång stund inte lyckades få något svar på om brandmännen nått fram till honom eller inte.

Men brandmännen Mikael Bergner och Björn Svensson nådde fram.

Reine var bara minuter ifrån att förlora livet när de två kom fram ur den tjocka brandröken.

– Jag har aldrig i mitt liv varit gladare över att se någon. Killarna sa att nu ska vi fixa det här och dom frågade om jag kunde ställa mig upp. Jag fattade inte hur bränd jag var, jag bara tänkte att jag skulle därifrån till vilket pris som helst.

Brandmännen hjälpte honom in i skåpbilen och de åkte så långt de kunde. Träd blockerade vägen och de tvingades ta sig fram sista sträckan till fots, Reine i bara strumpor på fötterna.

– När vi kom fram och jag såg blåljusen på bilarna tänkte jag äntligen, nu är jag räddad.

Han kördes med ambulans till akuten i Västerås, därifrån flögs han med helikopter till Linköping och blev inlagd vid brännskadeenheten vid universitetssjukhuset, som är ett av två sjukhus i landet med riksvård av brännskadade.

De första veckorna tvingades han gå igenom många och långa operationer. Och han fick stark smärtlindring för att klara av smärtan.

65 procent av Reines kropp är brännskadad. Områden med hud som klarat sig har hyvlats för att sedan transplanteras på armar och händer. Men fötterna och ansiktet har klarat sig, så när som på ena örat.

– Det är otroligt skönt att ha klarat ansiktet, det är ju ens identitet. Och det kan bli stora komplikationer om man bränner ansiktet. Så på så sätt har jag haft en enorm tur.

Efter fyra veckor i Linköping började han förstå i vilket dåligt skick han var. Musklerna i kroppen var borta och han måste lära sig allt från början. Det tog honom en vecka till innan han kunde ställa sig på benen och då kämpade han i en och en halv timme för att ta sig upp ur sängen. Efter sex veckor fick han tillbaka aptiten och kroppen svarade bra i läkningsprocessen.

– Läkarna var jätteförvånade över hur snabbt jag hade läkt. Jag skulle sövas för att transplantera hud till magen men så såg läkaren att det inte behövdes för att det hade läkt så bra.

Efter nio veckor var operationerna genomförda och då väntade den viktiga eftervården som görs på hemmaplan i Dalarnas landstings regi. Brännsåren tar upp till ett år att läka och under ett till två år kommer han behöva speciella kompressionskläder för ärrbildningen.

Beskedet om att han skulle få åka hem togs emot med skräckblandad förtjusning av Reine.

– Jag hade levt i min bubbla på sjukhuset, hade en signal i handen och full service när jag behövde det. Och så skulle jag få åka hem och lämna bubblan.

Under sjukhustiden låg fokus på att kroppen skulle bli frisk, inte lika mycket handlade om den mentala biten.

Camilla hämtade honom i Linköping och i bilen på väg hem tänkte han på att han skulle få träffa barnen igen, och på att svärmor hade lagat favoriträtten rullader.

När Reine klev in över tröskeln hemma var det många känslor som väcktes.

Paret hade letat efter sitt drömhus i tio år. I oktober förra året gick flyttlasset från Fagersta till Söderbärke där de hittat sitt paradis vid sjön Barken.

– Jag fick en chans till att se det här drömstället. När jag kom hem insåg jag vad jag kunde ha missat. Jag stod på verandan och tittade ut över sjön, tårarna bara rann. Tänk att jag fick uppleva det här igen.

Robert Svensson dog i branden och det har tagit Reine hårt. Han nåddes av beskedet vid uppvaknandet i Linköping och han har känt skuld.

– Jag tog på mig allt, det var mitt fel, jag som var hans arbetsgivare. Men jag har fått kuratorhjälp och insett att det var en olycka som jag inte kunde göra nåt åt.

Roberts begravning drog ut på tiden och Reine hann hem och kunde vara med i kyrkan.

– Jag har sällan träffat en sån tillmötesgående och genomsnäll person som var populär bland alla. Det är en stor sorg att bära med sig och hans begravning var bland det tuffaste jag har varit med om.

Reines hud är som ett pansar. Det tar lång tid för den att mjukna upp och sjukgymnastiken är viktig.

– Jag har en jättelång väg att gå, säger Reine och berättar att han vill komma igång att jobba så fort som möjligt.

– Det är mitt mål. Jag har duktigt folk som jobbar åt mig, all heder åt de anställda, familj och vänner, ja åt alla människor som har ställt upp. Trots att jag var totalt utslagen så är firman igång med folk som jobbar och alla ställer upp på Camilla med hjälp för att allt ska fungera.

Hustrun Camilla har funnits vid Reines sida i Linköping i stort sett hela tiden. Hemma har livet fungerat med hjälp framför allt av Camillas föräldrar, som tillfälligt flyttade in i huset i Söderbärke och skötte vardagslivet runt barnen.

En allvarlig brännskada är bland det svåraste en människa kan råka ut för och överleva.

– Jag vet hur det är i helvetet. Jag har varit med om det värsta helvetet man kan vara med om – att bränna sig, säger Reine.

Den fruktansvärda händelsen har fått Reine att uppskatta småsaker i vardagen. Han säger att han har fått en annan syn på livet. Förut tog företaget mycket tid, men nu tänker han i stället att han ska jobba mindre och vara hemma med familjen mer.

– Det gäller att inte tänka ”det gör vi sen”. Man ska göra viktiga saker nu, för man vet inte vad som väntar. Den här dagen var egentligen bara en vanlig måndag, jag pussade inte Camilla när jag åkte till jobbet klockan tre på natten, men det kunde ha varit sista gången jag såg henne. De man älskar ska man ta hand om.

Hud har transplanterats till båda händerna, som brännskadades svårt. Reine skyddar händerna med kompressionsvantar för att ärren inte ska bli utbuktande.
Efter nio veckor på brännskadeenheten vid Linköpings universitetssjukhus fick Reine komma hem till familjen. Barnen Liam, elva år, och Noah och Tilde, nio år, är glada över att ha pappa nära igen.
Reine Ullén fördes med helikopter till brännskadeenheten i Linköping. Först sa läkaren att han skulle vara nedsövd i tre veckor, men redan första dagen väcktes han.

Mer läsning

Annons