Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hanna Peters suktar och fyndar

I ständig förändring. Inredaren och konstnären Hanna Peters växte upp med sågspånsdoft och hantverkssvett. Att göra om, fixa och flytta är en självklar del av hennes liv. Nu har hon landat i ett radhus från 1963. I alla fall tillfälligt.

Annons
Hanna Peters.

Ingenting tyder på att Hanna Peters är nyinflyttad i 1960-talsradhuset. Här känns det inbott och färdigfixat, tavlorna är uppe och bokhyllorna uppskruvade.

– Så här såg det ut efter tre dagar, säger hon.

Men så hade hon ett litet försprång jämfört med andra nyinflyttade. Hennes sambo Jens hade redan köpt huset och börjat renovera när hon och de två döttrarna flyttade in.

– Jag hade hellre varit med från början. Det roligaste med inredning är att skissa på planlösningen, lägga golv och bygga om och tapetsera.

Fast färdigfixat är det inte i radhuset – och kommer inte att bli. Hanna Peters lider av en ärftlig åkomma, ett ständigt behov av att förändra och fixa.

– Jag älskar att flytta, göra om, möblera om. ”Jaha, nu är det nytt igen”, säger Jens någon gång i månaden när han kommer hem. Jag växte upp i fyra olika lägenheter som renoverades konstant – sågspånsdoft och hantverkssvett är trygghet och barndom för mig, säger hon.

Radhuset är byggt 1963 och den förra ägaren hade bott där sedan det byggdes, utan att renovera ett dugg. Mycket var sunkigt och gick inte att rädda, men originalet skymtar i form av detaljer – beslagen på garderoberna i sovrummet kommer från originalskåpen, även om garderoberna från Ikea är nya. Hanna hade gärna behållit lite mer av originalkänslan – en Perstorpskiva i köket till exempel.

– Jag blir alltid lite av en historieforskare när jag flyttar in, jag nördar ned mig något enormt och snokar reda på tidstypiska beslag, träslag, lister. Jag vill inte bo i ett museum, men jag har respekt för arkitekturen – den som har ritat det här området har ju haft en tanke med det.

Hanna Peters har bott i alltifrån 1990-tal till sekelskifte och funkis, och hon brinner för att rädda originalinredningen. Serveringsgångar, till exempel, är det ont om, när alla vill ha öppen planlösning. Men det är en fin balansgång mellan estetiskt och praktiskt.

– När jag bodde i en sekelskifteslägenhet renoverade vi till originalskick och behöll allt: köket längst in i lägenheten, den pyttelilla jungfrukammaren innanför. Det blev fantastiskt fint, men väldigt opraktiskt för en modern familj.

Hanna Peters är inte speciellt intresserad av dyra designmöbler. Gemensamt för det mesta i hemmet är att det är ärvt, fått, inköpt på loppis eller nätauktion. Några enstaka Ikeamöbler får plats.

– Jens hade en massa danska designmöbler när vi flyttade ihop, men han insåg snabbt att det inte var någon idé. Han hade ett superlyxigt soffbord i skiffer och fick jaga oss med glasunderlägg varje dag. Han gav upp och sålde bordet, säger hon.

Och det är praktiskt att köpa möbler på Myrorna när man ändå vill göra om och sälja dem på Blocket efter ett tag.

– Det samma gäller kläder och handväskor och sådant, det är inget jag lägger pengar på eftersom jag ändå vill byta, säger Hanna Peters.

När Hanna inreder hos folk med pengar kan hon bli irriterad på att hon själv inte kan köpa allt hon köper till dem. Men å andra sidan är jakten och fyndandet det hon gillar.

– Om jag möblerade upp hela hemmet med Svenskt tenn på ett bräde – vad skulle jag göra sedan då? Att längta och sukta och fynda är halva grejen för mig.

God mat och ett vackert hem hör ihop för Hanna Peters. Jens är sommelierutbildad, och i köket står en hög vinkyl. Hanna älskar att ha gäster och laga mat.

– Jag gillar att fixa och duka, jag gjorde ambitiösa dukningar redan till tjejmiddagarna i 20-årsåldern.

Hon beskriver sig som en pysseltant också, och en stor julälskare.

– Just nu står jag och stampar otåligt och vill sätta i gång med julmöbleringen.

Julmöbleringen?

– Ja? Alltså när man möblerar om inför julen. Flyttar fåtöljen så den står framför brasan, lägger fram filtar och kuddar och tjocka mattor och så. Min brorsa ringde härom dagen och behövde hjälp med sin julmöblering. Det är en självklarhet.

Kartan över Paris har Hanna köpt på loppis och ramat in. Drinkvagnen i bakgrunden kostade några hundringar på Blocket. Mattan som skymtar har Jens mormor Zoli knutit.
Tavlan ovanför soffan har Hanna målat. Den till vänster har hennes mormors syster Göta Trägårdh, medgrundare till Beckmans, gjort. Drinkvagnarna är från Jens farmors och farfars hem. Soffbordet är från Ikea.
Tavelvägg i hallen.
Hanna Peters är inredare, bland annat i
Hanna Peters blandar gärna gammalt och nytt, som Eames-stolarna till det ärvda köksbordet. I köket hänger en ärvd kristallkrona.
Hela Hanna Peters inredning är ett ihopplock från tusen olika hem och tider - mycket arvegods, en del från Ikea, en del från loppisar och nätauktioner.
Tolvåriga Irmas rum.

Hanna Peters

Ålder: 44 år.

Gör: Inredare, scenograf och konstnär.

Just nu: Inredare i ”Äntligen hemma”, målar tavlor resten av tiden.

Har gjort: ”Jag är egentligen utbildad inom kläder och mode. Jag har gått på Parsons i New York, på Tillskärarakademin och på Beckmans. Jag började jobba som kostymör på tv och teater, men gled snabbt över på scenografi. Båda mina föräldrar är scenografer, och jag försökte i alla fall göra något eget.”

Bor: I ett radhus byggt 1963 i Saltsjöbaden i sydöstra Stockholm.

Med: Jens, 43, som jobbar på MTG, döttrarna Klara, 14 och Irma, 12, och Jens dotter Mathilda, 7.

Drömkap till hemmet: ”Det finns en grön långsoffa på Svenskt tenn, tillverkad av Josef Frank, som jag drömmer om, men aldrig kommer att få. Jag skulle inte köpa den ens om jag hade råd – jag kan få en nästan lika fin för en bråkdel av priset. Men egentligen skulle jag vilja ha allt på Svenskt Tenn när jag tänker efter.”

Kommer aldrig över min tröskel: ”Furumöbler à la fjällstuga.”

Mer läsning

Annons