Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Coronan är naturens klimatnödrop

I coronapandemins spår skriver prästen och ekoteologen Per Larsson om vikten av skifte i hela vårt tänkande och sätt att vara i världen.

Har mänskligheten genom pandemin fått en chans att radikalt tänka om hur vi vill förhålla oss till ansvaret för våra medvarelser i naturen, varandra och hela planeten?

Vi kom oväntat till en vändpunkt i historien. ”Återvändo till det normala” är knappast möjligt. Fast många agerar utifrån ett sådant fåfängt hopp. Det normala är inte heller önskvärt! Just det ledde oss hit! Vi har levat i en bubbla av falskt välstånd och förnekelse. Det största hotet mot framtiden är fortfarande klimatförändringen med allt den innefattar, inte covid-19! Kampen mot viruset är bara en förövning till något betydligt svårare. Ett genomgripande tankens och handlingens paradigmskifte ligger framför oss. Vår möjlighet nu är ett liv i begränsning med insikt om vårt absoluta beroende av världens hotade ekosystem. Vi tvingas nu ödmjuka oss inför den natur som genom viruset hotar att strypa oss - eftersom vi så förödande tagit struptag på den! Det handlar om inget mindre än en ny existensförståelse! Och den tycks vara både svår att ta till sig och ännu mer omtumlande att söka förvandla i konstruktiv handling. Men sökandet efter en långsiktigt dräglig framtid för mänskligheten måste i första hand handla om en ny relation till våra medvarelser på denna unika planet.

För vi är ju själva bara en del av denna natur. Vi förstod inte hur oupplösligt sammanlänkade vi är med den. I vår hybris har vi aningslöst och ensidigt överdrivit idén om människan som ”Skapelsens krona” - och därför fått denna corona! Vi trodde vi hade rätt att till stora delar utplåna den – eller såg inte att vi nästan kapade bort den gren vi sitter på. Naturen, det vi kristna kallar Guds Skapelse, har också rätt till ett fortsatt, fullödigt liv, det vi än också får njuta så intensivt av denna märkligt ljuvliga svenska försommar. Hur länge än? För vi har grovt försummat våra skyldigheter mot den. Den oundgängliga sanningen går upp för allt flera när coronapausen gett oss tid att tänka efter.

Är dessa påståenden endast överdrifter av en orealistisk fantast? 2020-talet gick in med stora delar av Australien i lågor. Inte mindre än 113 djurarter utrotades nästan helt, inte bara koalan och wallabyn. Minst en billion djur omkom. Kan vi ta detta till oss? Kommer vi ens ihåg det nu? Smärtar det? Över hela jorden, trängs djur, insekter och fåglar undan. Tyvärr märker inte de flesta vad som sker. Många av våra egna älskande småfåglar försvinner efter hand. Är inte de svart-vita flugsnapparna klart färre redan, dessa underbara vårdagar, när vi är många som förgäves väntat på dem? Och tornseglarna i skyn? De sista åren har vi insett att merparten av de insekter vi är beroende av för en stor del av vår matproduktion är starkt hotade. Vi är många som uppmärksammat hur få de blivit i häggen och äppelblommen. Blir det någon ordentlig pollinering denna försommar? Alltfler kloka skaffar bin. Sverige ligger ändå väl till här gentemot resten av världen.

I oktober detta år skulle FN:s organ för den biologiska mångfalden (Convention on Biological Diversity) COP15, ha sammanträtt i Kunming i sydvästra Kina, en vacker, högt belägen stad känd för sin rika flora. Flera Linnélärjungar hittade hit och hämtade hem löjtnantshjärtan, rhododendron och krysantemer. Tyvärr har viruset tvingat den samlingen och flera av FN:s viktiga klimatrelaterade stormöten att skjutas upp. Siffror 2019 från denna viktiga nyckelorganisation för mänsklig överlevnad berättade att på fem decennier – sedan 1970! – har antalet vilda däggdjur på jorden minskat med hisnande 60 procent. Snart kan de vara nästan borta eller helt förpassade till reservat. FN-organet hävdar att räknar man efter kroppsvikt står nu världens vilda däggdjur bara för för fyra procent av alla djurs totala vikt, bland dem alltså de återstående elefanterna, hjortdjuren, isbjörnarna och igelkottarna. Så stor del av våra medvarelser har vi oåterkalleligt under en tidsrymd av en generation förpassat från jordens yta! Ty jorden har fyllts av tamdjur, boskap, grisar, hundar och katter, som får dominera med inte mindre än 60 procent - mest på grund av av en snabbt ökande köttkonsumtion inte bara i vårt land utan över hela jorden. Människan kan också räknas in bland däggdjuren. Vi utgör numera 36 procent av alla däggdjurs kroppsvikt (och blir allt tyngre!) Meditera en stund över detta: Endast 4 procent vilda djur finns kvar i världens snabbt krympande skogar och andra vildmarksområden. Resten, tamdjuren och människan dominerar totalt med 96 procent. Det är något helt nytt i historien. Är inte människan det i särklass värsta rovdjuret?

Allt fler forskare pekar på att Covid-19:s fenomenala spridning och kraft att lamslå en hel värld i förlängningen också är en konsekvens av vår accelererande skövling av världens vildmark och skogar, vår djurhållning och vår mathållning, vårt jordbruk och vår behandling av avgörande ekosystem. Samtliga virussjukdomar i historien har kommit från djurs onaturliga och påtvingade samröre med människan. Problemet är bara att globaliseringen gör nutida virus så mycket mer allomfattande och skadliga än tidigare farsoters. Covid-19 som nu påverkar hela världen kommer med största säkerhet från fladdermöss, troligen via andra värddjur på väg till människan. Det var apor i Västafrika som smittade oss med HIV.

Forskarna är helt eniga: Risken för nya pandemier är överhängande. Det är klart att WHO snarast borde söka förmå världsmakten Kina att en gång för alla stänga samtliga marknader för vilda djur! Tyvärr lär det bli en betydligt svårare process än de flesta av oss förstår. Ett arrogant Kina söker nu med stor framgång ta på sig ledarrollen i världen. Man passar på när USA oförutsett ger upp sin tidigare dominerande ställning. Men världen kommer nog aldrig att glömma att Kina är covid-19:s ursprung liksom det varit för merparten av historiens pandemier.

Viruset hör faktiskt oupplösligt ihop med hela klimatfrågan, där förlusten av vår biologiska mångfald är en uppenbar del, fast vi fortfarande söker blunda för den. Den uppenbara sanningen går upp i allt flera läger, fast varningsklockan klämtat i många år. Men alltfler lyhörda hör också äntligen ropen från ”skapelsens suckan och vånda”, det som redan aposteln Paulus skrev om i Romarbrevets 8:e kapitel. Gretagenerationen har det senaste året ropat allt starkare om detta i världens storstäder. Vid skolavslutningarna dessa dagar kommer fler barn än tidigare att sjunga Evert Taubes Änglamark med särskilt stor eftertryck och längtan: ”Låt dom få leva, dom är ju så sköna!”

FN:s miljöchef, danskan Inger Andersen, sade nyligen att naturen genom coronan skickar ut ett tydligt budskap: ”Människan utsätter den biologiska världen för alltför stor utpressning med förödande konsekvenser. Värmerekorden, gräshoppssvärmarna och översvämningarna just nu i Östafrika är bara några av tecknen.”

Det är ändå hoppingivande, att en ny insikt om detta nu yrvaket uppenbaras i nya sammanhang i våra massmedia. I P1-programmet "Spanarna" hade Helena von Zweigbergk den 21 maj ett tidstypiskt inlägg just kring behovet av en ny ödmjukhet och förändrad inställning till naturen. Den uppmärksammande författaren och fysikern Helena Granström, som de sista åren fördjupat sig på ett kvalificerat sätt om dessa frågor, har beretts plats både i den kristna kulturtidskriften Signum och blivit en av krönikörerna i P1:s populära "Gomorron Världen". Nyligen har bland annat de världskända biologerna David Attenborough (på CNN) och Jane Goodall (i en Skavlanutfrågning) på ett ytterst berörande sätt vittnat om den historiskt sett snabba och sorgliga utarmningen av de vilda däggdjurens habitat under deras livstid. SR P1:s träffsäkra "Konflikt" blottlade också tydligt situationen den 16 maj.

Världen, även vårt trygga välplanerade Sverige, kommer att skakas om i alla sina funktioner av detta, hur mycket vi än kommer att streta emot. Men hur svårt är det att i hjärtegrunden förankra insikten att vi genom pandemin bara på ett par månader fått ett avgörande bevis på att vi kommit till inget mindre än en fullständigt genomgripande vändpunkt i världshistorien?

Kyrkoledningarna världen över har under senare år varit mycket tydliga i sitt försvar av naturvärldens rikedom. De sista åren har alla större kyrkor insett att världen nu mer än något annat behöver ”Ekologisk Omvändelse”. Det gäller såväl den katolska, de ortodoxa som de protestantiska kyrkorna. Begreppet lanserades av påven Franciskus i hans berömda encyklika Laudato Si 2014. Men det används nu självklart av alla större kyrkor i världen och vårt eget land inom Kyrkornas världsråd, Sveriges kristna råd och till exempel av Svenska kyrkans biskopar.

Omvändelse, metanoia, är ett centralt, omvälvande begrepp i Nya Testamentet. Påven ägnade också delar av årets nyårsbudskap åt fred med skapelsen. Han säger: ”Jag vädjar om en ekologisk omvändelse bland alla människor, ett helt nytt sätt att se på våra liv. Det handlar om en genomgripande förändring av hur vi relaterar till allt levande, till skapelsens fantastiska rikedom och till Skaparen själv. För kristna måste det betyda att vårt möte med Jesus Kristus blir tydligt i vår relation till världen omkring oss.”

För alla människor, troende som ateister, borde coronakrisen vara en djupt existentiell utmaning. Den kräver alltså en helt ny existensförståelse, i detta fall en radikalt ny insikt om vad det innebär att vara människa just i vår relation till naturen. Allt fler bland oss som räknar oss tillhöra den majoritet av världens befolkning som har en levande religiös förankring, ser krisen just som en oerhörd andlig utmaning. Vad innebär det att vara människa i framtiden? Vad för sorts människor vill vi vara? Vad säger vår tro och Gud om detta? Jo, framför allt att vi ödmjukt måste erkänna vårt intima beroende av naturen. Ett osynligt virus har plötsligt för första gången någonsin fört samman alla människor på jorden i en gemensam berättelse, samtidigt som smittrisken isolerar oss från varandra.

“We should not go back to normal, because normal was the problem”. Vi får inte gå tillbaka till det normala eftersom det var problemet. Denna slogan har genom pandemin blivit högaktuell. Hela världens - och därmed kyrkans - avgörande sanningsfråga borde nu få dominera allt vårt tänkande, vårt handlande, vår kristna tro och praktiska liv. Det är klimatfrågan, planetens fortsatta liv och människans fortlevnad på den. Ännu mer är denna uppgift förstås politikernas sak, de många som än blundar för verkligheten, de som försöker göra den till en höger – vänsterfråga och bara en återgång till vårt tidigare ekonomiska liv. Den handlar om något mycket större. När företagen nu räddas genom skattepengar borde dessa offentliga medel enbart få investeras i hållbara sektorer och miljövänliga, klimatrelaterade projekt.

De starkt ökande flyktingströmmarna från jordens alltmer förödda delar kommer att bli något av det svåraste att tackla. Klimatet, flyktingarna och den biologiska mångfalden - de tre utmaningarna hör ju intimt samman! Ändå har endast frågor kring invandrarna populistiskt och kortsiktigt länge fått dominera vår politiska debatt. Som om det fanns någon återvändo - till ett gammalt tryggt idealsverige! Vi behöver alla genomgå ett sorgearbete som leder till insikten att det är oåterkalleligen förlorat! Detta är en djupt andlig och existentiell fråga, säger våra biskopar.

Det råder alltså ingen tvekan var kyrkorna står i ödesfrågorna kring klimatet och den biologiska mångfalden. Fast så många enskilda kristna i oförstånd, värst i USA, blundar för fakta och söker gömma huvudet i sanden. Här står vi också tillsammans med överväldigande modern forskning, till exempel de 11 000 renommerade naturvetare världen över som ställt sig bakom Greta Thunbergs vädjanden att ta etablerad forskning kring klimatfrågorna på allvar. Västerås stift har en tätplats och ett engagemang kring detta genom Rättviks Stiftsgårds ekoteologiska grupp av naturvetare och ekoteologer.

Vår Gud, Gamla och Nya Testamentets Gud är framför allt Livets Gud, som skapar liv och ger liv – allt det vi älskar. Här finns hopp och kraft även i en hopplös coronatid! För kristet hopp är mer än analys och insikt. Hoppet är en dygd, grundad på kärlek i handling. En djärv och tveklös andlig övning med praktiska konsekvenser i hela vår livsstil som föregriper det vi hoppas på. Och därmed motar bort känslan av uppgivenhet. Vi får aldrig ge upp! Biskop Martin Lönnebo skrev för länge sen: ”Störst av allt är hoppet. Och hoppet har två vackra döttrar: Vreden och modet. Vrede, så att det som inte bör ske, inte sker. Mod, så att det som bör ske, kan ske.”

Per Larsson, kyrkoherde emeritus, medlem av Västerås stifts ekoteologiska nätverk

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel