Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Fast man är handikappad kan man klara sig bra i livet”

Det var i samband med att Kari Leskelä blev utbränd på jobbet som han fick diagnosen. ”Att ha levt ett vanligt liv med Aspergers syndrom har varit kämpigt”, säger han.

Det är älgen Hälge som öppnar dörren, i alla fall verkar det så. Men strax bakom det stora mjukisdjuret sträcker Kari Leskelä fram en hand och välkomnar in i lägenheten.

I den gamla skolsalen har nya väggar kommit upp för att få till sovrum, toalett och dylikt. Nu är den tidigare skolan ett LSS-boende, och en av de som bor där är alltså Kari.

– Det känns bra att bo här, vi brukar grilla korv ihop och göra utflykter, säger han och sätter tillbaka Hälge i soffhörnet.

På bordet har Kari radat upp sina medaljer, och vimpeln han fick efter 25 genomförda maratonlopp. Sammanlagt blev det 34 lopp, i bland annat London, Berlin, Köpenhamn, Tallin och Amsterdam. Han har också cyklat 34 mil på en enda dag, 80 mil på en vecka och åkte som 18-årig nybörjare 75 kilometer på längdskidor.

– Lidingöloppet sprang jag på under två timmar. Det var en skön känsla, säger han och låter blicken glida över medaljerna på bordet.

Ögonen fastnar på en rektangulär medalj med texten New York City.

– Den här är jag glad för, säger han och lyfter upp medaljen han fick när han kom på 674:e plats av 21 000 deltagare, på tiden 2,54.

Då var Kari 23 år, en blyg kille som inte hade så lätt för att skapa kontakter.

– Det är idrottandet som gjort att jag kommit ut i världen, säger han.

Bäst, förutom själva tävlandet, har varit att få besöka alla nya städer.

– Jag försökte se så mycket jag kunde av dem. Jag gick runt fyra timmar på förmiddagen, åt lunch och fortsatte fyra timmar på eftermiddagen. Inte den bästa uppladdningen för ett maraton kanske, säger han leende.

Kari föddes i finska Salla, men kom till Sverige som ettåring. Fyra år var han när familjen flyttade till Fagersta.

– Min storebror var den som hade läshuvudet medan jag idrottade. Jag var lite överviktig och har fått kämpa.

Landhockey började Kari med som 12-åring, löpning när han var 14.

– Inom idrotten fick jag mer kompisar, och när jag upptäckte att jag blev bättre blev det lite tvångsmässigt.

Egentligen har hela hans liv varit lite av en kamp. I skolan hade han svårt att hänga med, och han blev även retad.

– Visst var jag lite klumpig, spillde och så där, men jag trodde att jag var som alla andra. Fast jag var alltid på min vakt.

Han växte upp, fick jobb på Fagersta Stainless, egen lägenhet och ägnade den mesta fritiden åt att träna.

– Jag hade fullt sjå att planera alla resor och tävlingar.

Att jobba inom stålindustrin var inte det bästa för någon som led av ljudkänslighet, och 35 år gammal blev Kari utbränd. Han fick hjälp av arbetsplatsen, och samtalen med proffs gjorde att han till slut fick en förklaring på sina tuffa år – han hade Aspergers syndrom.

– Då blev man avslöjad, säger han med ett lätt skratt.

Han mottog beskedet med viss förvåning.

– Jag klarade ju mönstringen och fick göra lumpen.

Visst var det en lättnad, Kari fick en förståelse för den problematik som varit.

Han började söka information, läste på och gick på föreläsningar för att lära sig så mycket som möjligt.

– Det är ju ett osynligt handikapp. Men fast man är handikappad kan man klara sig bra här i livet, säger han och flyttar åter uppmärksamheten till medaljerna.

Nu närmar Kari sig 50-strecket, slutade tävla gjorde han för drygt tio år sedan.

– Sista loppet var i Umeå, då gjorde jag en halvmara på torsdagen och en helmara på lördagen. Efter det fick jag ligga med dropp. Nu är det skönt att slippa pressa kroppen.

Istället uppskattar han samtal, något han kan få i samband med sin behandling.

– Jag får möjlighet att prata med både kurator, psykolog och präst. Tillsammans med min stödperson gör jag också flera aktiviteter.

Till vardags jobbar han åt kommunen, exempelvis vid en golfbana eller för Röda korset.

– Jag tycker om att göra rent och fint, säger han.

Men Kari har naturligtvis inte slutat att röra på sig. Simhallen har blivit hans andra hem över vintern, och nu när våren är på gång njuter han av vändorna i elljusspåret.

– Ibland gymmar jag också, och bastar så klart. Är man uppvuxen i en bastu så är man, säger han glatt.