Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Franciskan och rollspelare – Len Howard var en central gestalt i Västerås stifts moderna historia

En organisations eller en kyrkas liv formas av individer. Ett sätt att förstå historia och profil kan därför vara att studera en organisations medarbetare och aktiva, När Västerås stifts moderna historia ska skrivas är ungdomskonsulenten Len Howard ett centralt namn. I somras avled han 79 år gammal, Med sitt livslånga engagemang för unga människor har han betytt mycket, såväl för individer som för kyrkan i stort. Franciskan, internationalist, rollspelare, ungdomsledare.

Len föddes i Bedford, England. Han har beskrivit sig själv som ”en värsting, en illbatting i skolan”. Kanske var det den bakgrunden som gjorde att han genom livet värnade alla unga som har svårt att hitta sin plats i skola och samhälle. ”Jag har alltid haft lättare för ungdomar som har det jobbigt än med de mest välstädade”. Elva år gammal sändes Len från Bedford, den lokala skolan klarade inte honom längre, till franciskanerordens internatskola i Dorset. En flytt som blev avgörande för hans liv. Hos franciskanerna hittade en tro; på sig själv, på livet, på Gud.

I mitten av 1960-talet kom han till Stiftsgården i Rättvik för att som franciskanerbroder sommartid jobba som ungdomsledare. I mitten av 1960-talet var Västmanland och Dalarna fortfarande präglade av slutna bruksbygder. För konfirmander och ungdomar på Stiftsgården var det därför en omvälvande upplevelse att i Rättvik möta en ung engelsman klädd i franciskanernas bruna kåpa och med ett vitt rep runt midjan. Han var dessutom fylld med entusiasm, livsmod och kärlek. Vyerna vidgades.

År 1967, efter några år som novis, ställdes Len inför valet att avge livslånga ordenslöften eller att kliva av. Han brottades länge med frågan men valde att lämna ordenslivet och stannade i Sverige. Dagen efter att han givit sitt besked till franciskanerna i Dorset kom ett brev från Stiftsgårdens föreståndare Nils-Hugo Ahlstedt. Han erbjöd Len ett jobb på Stiftsgården som ledare för ett projekt kring ”värstingpojkar från norra Dalarna”. Den typ av utmaning han trivdes bäst med.

På Stiftsgården i Rättvik blev han kvar. Här träffade han sin blivande hustru Gunhild och tillsammans gav de sig in på ett livslångt projekt för unga människors rätt till ett gott liv. Det finns tusentals personer som kan berätta att mötet som ung med Len på ett avgörande sätt förändrat deras liv. Efter några år i Dalarna sökte han ett jobb som föreståndare för ett pojkhem i Härjedalen. ”Det enda jobb jag sökt”, berättade Len, ”jag fick det och det var kanske inte så konstigt eftersom jag var den enda sökanden”. Efter några år i Härjedalen och därefter i Mora blev Finnåkers kursgård i södra Västmanland hans fasta punkt i livet.

Len Howard var en internationalist. Som anglikan och franciskan öppnade han redan när han kom på 1960-talet dörrarna för ett litet svenskt landsortsstift ut mot en stor värld. En ekumenik i praktisk funktion. Han var också från 1980-talets mitt drivande i skapandet av en djup vänstiftsrelation mellan Västerås stift och det anglikanska Lebombostiftet i Moçambique. Utbytet med Moçambique hade börjat som ett biståndsprojekt med ett enkelriktat givande. Men Len Howard ville något mer. En relation är alltid ömsesidig. Vid ett besök i Moçambiques huvudstad Maputo 1989, då han egentligen skulle diskutera lokala biståndsprojekt, började han därför söka efter en kyrklig vänrelation. ”Jag gick till metodisterna men dom såg mig mest som en ´dollar sign`, katolikerna var inte intresserade. Men när jag klev in på den anglikanska kyrkans gatubarnsprojekt mötte jag en kyrka som ville ha relationer, inte pengar”. Han knöt kontakter med den lokala anglikanska kyrkan och idag är vänstiftsrelationen ett jämbördigt utbyte mellan två stift i en världsvid kyrka. Redan 1996 formaliserades det första vänstiftsavtalet och kontakten lever fortfarande. En relation som vilar på unga människors gemenskap över alla gränser.

I slutet av 1980-talet växte rollspelsrörelsen fram i Sverige och debatten var het. Kulturskribenter och konservativa kristna såg rollspelen som ondskans redskap. Len Howard såg något helt annat, här finns 50 000 ungdomar som spelar rollspel. Då ska också kyrkan vara där och bejaka en kreativ verksamhet. Med liv och lust kastade han sig in i rollspelsvärlden och det var kontroversiellt, Han anmäldes till biskopen för att ha ”gått över till den mörka sidan”. På skälvande ben satte han sig i bilen och åkte in till Västerås. Biskop Claes-Bertil Ytterberg hade kallat honom till sig och konstaterade bara med ett leende att Lens rollspelsengagemang var både viktigt och positivt. Här ska kyrkan finnas. Med biskopen och stiftet i ryggen jobbade Len vidare och idag är Finnåkers kursgård ett centrum för rollspelsrörelsen.

Len beskrev ofta rollspelsrörelsen och rollspelsföreningen Camelot, med säte på Finnåker, som något helt unikt. En sann bild av kyrkan; ”Här är det öppet för varenda kotte, vem du än är. Hur udda du än känner dig eller är. Gud älskar dig ändå”.

Hans teologi var enkel men skarpt utmejslad. I en intervju beskrev han den med orden ”Kom ihåg att vi fick bara tre direkta order från vår Herre; gör detta till min åminnelse, gå ut i världen och älska varandra. Resten är bara vad jag brukar kalla teologisk humbug!”. Svårare är det inte att leva ett kristet liv. I en annan intervju beskrev han kyrkans uppdrag med orden ”En fot vid altaret och en fot i rännstenen”. En formulering som starkt påminner om biskop Claes-Bertil Ytterbergs devis om ”altaret och världen”.

Men framförallt såg han det goda i varje individ han mötte. Varje människa är skapad av Gud och med ett oändligt värde. Människor växte i möten med Len Howard. När han i början av sommaren fick besked av läkare att den cancer man hittat inte var möjlig att behandla tog han beskedet utifrån den tro som bar honom; ”Om Gud kallar på mig så kommer jag hem”.

Begravningen i kapellet på Finnåker hade han själv planerat. Valt psalmer, böner, texter och präster. En begravning är en påskdagsgudstjänst var hans grundhållning. Och den fick också genomsyra gudstjänsten. Med i Coronatider bara de närmaste i kapellet och med ett drygt tusental som deltog via webben. En påskdagsgudstjänst där hans ”message from Len” var tydligt; ”Ingen ska vara ledsen. Det är fest. Jag har kommit hem!”

Pelle Söderbäck