Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustav Ericsson: De rika kommunerna måste ta sitt ansvar – stoppa exporten av utsatta människor

Annons

I våras var P4 Dalarna först med att berätta om hur rika kommuner, oftast i Stockholms län, satt i system att ”hjälpa” personer med socioekonomiskt svag ställning att hitta bostad på oväntade ställen. Det rör sig om personer som av ett skäl eller annat, egna problem eller bara en stel arbetsmarknad där det är svårt att komma in, inte riktigt kommit tillrätta i samhället.

Vad är det för fel med att hjälpa dessa människor då, tänker du? Problemet är att förstahandskontrakten som ordnats sällan ligger på Lidingö, i Nacka, Stockholm eller Täby – utan i Bergslagen eller landsbygdskommuner i andra delar av landet. Inte sällan i kommuner som redan har stora sociala utmaningar att brottas med.

Under sommaren har Expressen granskat vad de kallar ”social export” och även Sveriges Radio P1 och Aftonbladet har rapporterat om företeelsen. På så sätt har landsbygdskommunernas frustration över hur de rika Stockholmskommunerna beter sig nått huvudstadsregionen. Där förklarar Lidingös KD-kommunalråd Carl-Johan Schiller hur hans kommun resonerar:

”Förväntansbilden måste alltid vara att man står på egna ben och därför berättar vi för nyanlända hur man gör för att leta bostad. Det är väldigt få som bor i en storstadsregion som har lyxen att bara leta bostad i en enda kommun.” (SR 190722)

Vidare förnekar han att kommunen aktivt försöker få personer att flytta från Lidingö, men konstaterar samtidigt att många människor med svag socioekonomisk ställning har hamnat i lägenheter annorstädes. Personen ”hjälps” till annan ort.

Det här är något vi i Bergslagen länge har misstänkt.

Under många år har politiker i flera kommuner reagerat på att människor som under en lång tid levt på försörjningsstöd, hemlösa och nyanlända som inte längre får stöd inom etableringsfasen plötsligt blivit med förstahandskontrakt i små kommuner trots att de saknar tidigare koppling till dit.

Att människor som av olika anledningar är i behov stöd och hjälp får det av sin kommun är en viktig funktion i det svenska välfärdssamhället. Men att rika kommuner satt i system att ”exportera” dem till kommuner som redan har det svårt visar att någonting är ruttet. Särskilt problematiskt blir det när privata intressen med tomma fastigheter i landsbygd vinner på att ombesörja den ”sociala exporten”.

Krylbo i Avesta har sett hur oseriösa fastighetsägare i orimligt stor omfattning tagit in socioekonomiskt svaga personer, missbrukare och kriminella från andra kommuner. Kommunstyrelsens ordförande Lars Isacsson (S) har rutit i från flera gånger. Nu har de med tiden förslummade fastigheterna kommit i ny ägo, vilket tycks vara på väg att förbättra läget.

För några år sedan blev en fembarnsfamilj lovade av Stockholmskommunen Österåker att hyra ett hus i Hedemora för 12 000 kronor i månaden. Österåker skulle täcka kostnaderna för hyran under tre månader och efter det berättade man hur familjen skulle få hjälp av socialtjänsten i Hedemora. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ulf Hansson (S) har berättat om många samtal med sin moderata motsvarighet i Österåker och till sist blev flytten aldrig av.

P4 Örebro rapporterade nyligen om att flera fastighetsägare i Ljusnarsberg försöker tjäna pengar på de rika kommunernas ”sociala export” genom att kraftigt höja hyrorna, då de vet att det är mottagarkommunen som står för hyreskostnaderna.

I Expressens granskning av den ”sociala exporten” berättar kommunstyrelsens ordförande i Filipstad, Per Gruvberger (S), att ett företag köper upp fastigheter och tomma lokaler som sedan erbjuds till bland annat Lidingö stad. Stockholmskommuner får då tillgång till lägenheter i vad som närmast är glesbygd och kan med armbågen bjuda ut dessa till socioekonomiskt svaga människor som inte passar in i den egna stadsbilden och som orsakar huvudvärk i stadshusen.

Täby är en annan Stockholmskommun som använt Filipstad som utslussningskommun. Lokaltidningen Täby nyheter rapporterade om Kenneth Forsman som efter flera år av missbruk ville reda upp sitt liv och fick en lägenhet av kommunen. Men när kontraktet löpt ut, då fanns det ingen mer hjälp att få. Till SVT berättade han om den lösning som erbjöds:

”De vill att jag ska flytta till Filipstad. Hur kan jag få en lägenhet i Filipstad? Och vad ska jag göra i Filipstad? Jag har aldrig varit i Filipstad”.

Det finns många fina kommuner i Bergslagen. Men att ge en man som levt stora delar av sitt liv i Täby en enkel biljett till Filipstad, det är inte solidariskt någonstans.

Mönstret med att socialt utsatta människor ”exporteras” fick den värmländska riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist (S) att ställa en skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren (S) där han undrar vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att få bukt med problemet.

Hallengren konstaterar i sitt svar att regeringen är ”förhindrad att ha synpunkter på hur en kommun bör agera i ett enskilt fall eller ge anvisningar åt en kommun om hur lagar och andra författningar bör tolkas.” Och det är sant. Det vore att gå emot det kommunala självstyret.

Hon poängterar att bosättningskommunen har ansvar för stöd och hjälp till invånarna och när en person flyttar från en kommun till en annan så får den nya kommunen överta ansvaret.

Kommunerna är också enligt lag skyldiga att planera för bostadsförsörjningen. Men att planera för bostadsförsörjningen är inte alltid det lättaste, speciellt inte när det finns kommuner i Stockholm som anvisar personer de själva inte kan eller vill ta hand om till mindre kommuner med redan låg socioekonomisk status.

Socialministern håller också med om att socialtjänstens ansvar i bostadsfrågor är otydlig, hon har därför meddelat att en utredning om framtidens socialtjänst ska redovisas i juni nästa år.

Det är bra att ansvaret utreds. För exemplen är många och principen densamma: rika kommuner ”exporterar” människor som inte klarar av att stå på egna ben till landsbygdskommuner. På så sätt slipper Stockholmskommunerna undan både socialt ansvar och en börda för den kommunala ekonomin. Snacka om att slå två flugor i en smäll.

Bergslagen får ta smällen. Och det här är förstås ett cyniskt och helt oacceptabelt beteende.

Anmäl text- och faktafel