Annons
Vidare till fagersta-posten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Att våga tala om döden

En bok kom ut i Stockholm 1912 med namnet Massans psykologi. Den var skriven av Gustave Le Bon och han påstod att vi människor vill få våra föreställningar bekräftade. Sanningen är vi inte speciellt intresserade av, bara att vi får ”rätt i vår tro på att vi har rätt.” Tron på att alla har rätt som ”tror som jag.” Avvikelser förträngs eller förnekas. I vårt land avlider 8-10 000 människor i månaden utan att det är särskilt upprörande. Nu räknar vi statistik för varje dag, så frågan är vad det är för mekanismer som avslöjar oss i coronatider?

Föreställningen om att vi med vår vetenskap kan kontrollera alla sjukdomar? Har vi inte kontrollen så inträder kaos för vår självbild klarar inte av tanken på att vi är dödliga? I Sverige har vi avskaffat Gud och ersatt honom med Svenska Staten som vi tror skall kunna rädda oss från döden. Besvikelserna blir stora när Staten visar sin oförmåga att frälsa oss från döden som vi annars effektivt gömmer bort och glömmer. Det politiska snacket är tillbaka som letar syndabockar och idolen Anders Tegnell har plötsligt blivit hatad och syndabock för han har inte stoppat döden. Vi kan döda Gud men det är onödigt att döda en duktig läkare som gör sitt bästa. Han är faktiskt inte Jesus vare sig i en ny eller gammal tappning.

Kanske är frågan enklare än så, att det trots alla konsumtionsvanor handlar det om att acceptera livet och därmed sin egen död. Bli vän med den och inte jaga och fly för att slippa inse sin dödsskräck. Att arbeta med rädslan för sin egen död tillhör en människas värdighet. Frågan vad som är värdigt är nödvändig att ställa för att inse vad som är viktigt och oviktigt. Att leva livet är inte att konsumera det utan att förstå sig själv och sin egen historia. Alltså fråga sig vem man är som människa. Något som borde vara något vi gör varje dag även om vi inte lever med Covid-19virus. Har vi glömt bort vad som är det viktigaste i livet? Vågar vi inte ställa den frågan? Då är det dags att börja prata om det som berör oss på djupet för en dag kommer det att vara för sent. Det är ett tips från någon som har arbetat med människor i dödens utkanter och som insett hur tystnaden kan bli till en mardröm. Att leva utan att mötas som människor är en tragik, så låt oss besegra skräcken.

Per-Arne Bengtsson, präst i Västanfors Västervåla församling

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel