Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ariel Levy skriver om förlusten av ett barn

Hon var gravid i femte månaden, bodde med sin fru och stod under ekonomiskt beskydd av en förmögen man. En månad senare var inget av detta sant.
I boken "När reglerna slutat gälla" skildrar den amerikanska författaren Ariel Levy sitt eget trauma, men också vägen till självinsikt.

Annons

Den amerikanska journalisten och författaren Ariel Levy  är aktuell med boken

Kapitlet om hur stjärnreportern Ariel Levy bestämmer sig för att åka på en sista reportageresa till Ulan Bator i Mongoliet innan hon ska föda sitt barn är smärtsam läsning.

Ensam på ett hotellrum i en av världens mest förorenade storstäder, får hon missfall. Smärtan är så kraftig att hon svimmar av och när hon senare vaknar upp är det med babyn intill sig, ett fulländat litet barn som fortfarande visar svaga livstecken.

"Som ett snäckskal"

"Jag hörde mig själv säga rakt ut: 'Det här kan inte vara bra.' Men det såg bra ut. Min bebis var vacker som ett snäckskal."

Babyn överlever inte – och Ariel Levys skenbart välordnade tillvaro kollapsar strax efter återkomsten till USA. Hustrun Lucys alkoholism accelererar, de skiljs åt och den förmögne mannen som donerat sin sperma och lovat att stå för barnets kostnader vill inte försöka en andra gång.

Oavsett om jag skrev om det eller inte var det mitt liv

Jo, det var plågsamt att vända blicken inåt och beskriva hur marken rämnade under fötterna, konstaterar Ariel Levy.

– Men samtidigt kände jag ju alla de här känslorna ändå, så att skriva om dem gjorde det inte svårare. Oavsett om jag skrev om det eller inte var det mitt liv, mina upplevelser, konstaterar Ariel Levy.

Internationell succé

Hennes bok har blivit en läsar- och kritikersuccé, inte bara i hemlandet utan också internationellt. Därför befinner hon sig nu i Sverige, på ett smakfullt designat hotell i Stockholm, med sin mor som ressällskap. Den som har läst "När reglerna slutat gälla" vet att mamman också spelar en viktig roll i boken.

– När jag bestämde mig för titeln på boken tänkte jag på att de krav som ställdes på kvinnor när min mor och mormor växte upp inte existerade alls i mitt liv. Jag fick aldrig höra att jag borde gifta mig, att jag borde skaffa barn. Jag uppfostrades till att göra något, till att lista ut vad jag ville åstadkomma och sedan göra just det.

Allt var möjligt, eftersom reglerna hade förändrats. Och många av föräldrarnas revolutionära visioner gick också i uppfyllelse. En svart man kunde bli president, det fanns något slags acceptans för homosexualitet, ja till och med för samkönade äktenskap.

– Men "när reglerna slutat gälla" kan det också leda till att vi tappar känslan för hur lite kontroll vi har över våra liv och över vår död, säger Ariel Levy.

Skyllde på hybris

Det var en av de viktigaste insikterna efter missfallet, menar hon. Först letade hon efter orsaker till barnets död, skyllde på sin egen hybris, på fåfängan och själviskheten som fått henne att stiga ombord på ett plan till Mongoliet.

Senare insåg hon att den vänlige läkaren, Doktor John som tröstat henne i Ulan Bator, hade haft rätt när han sade att hon helt enkelt hade haft otur som drabbats av moderkaksavlossning under resan. "Det kunde ha hänt var som helst."

Att doktor John numera är en stor del av Ariel Levys privatliv, att de funderar på att gifta sig och flytta ihop permanent, är en separat del av historien.

Ariel Levy ville inte att "När reglerna slutat gälla" skulle avslutas med en klichéartad happy-end, men är heller inte förtjust i den förenklade mediebilden av "kvinnan som hade allt och sedan förlorade allt".

– För det första så förlorade jag inte allt. Det som tog mig igenom det som hände, det som höll mig intakt var det faktum att jag är författare, att jag kan skriva, och det kunde ingen ta ifrån mig. Och det är inte heller "hon förlorade allt, men fick tillbaka det igen" för det här har inte bara ett lyckligt slut. Min baby är död, han är inte fem år gammal som han skulle ha varit nu om han hade överlevt. Och det suger.

Fakta: Ariel Levy

Född: 1974.

Bor: I New York, USA.

Bakgrund: Anställd på den anrika tidningen The New Yorker sedan 2008. Har gett ut en bok tidigare, "Female chauvinist pigs" (2005), om hur kvinnor objektifieras, objektifierar andra kvinnor och uppmuntras att objektifiera sig själva.

IVF-behandlades: I ett par år även efter missfallet, men bestämde sig till sist för att det var meningslöst att försöka mer.

Aktuell: Med den svenska översättningen av "När reglerna slutat gälla".

Ariel Levy om...

... varför hon var tvungen att skriva om missfallet:

– De där aspekterna av att vara ett kvinnligt djur: menstruationen, klimakteriet, graviditeten, fertiliteten, barnafödandet, det är stora saker i halva mänsklighetens liv. Ändå skrivs det inte så mycket om det, det används inte i konsten. För mig är det feminism att inse att bara för att det är en unik kvinnlig erfarenhet, bara för att det endast angår halva mänskligheten, så räknas det inte som ett seriöst ämne inom litteraturen.

... hur hon hanterade de andra personerna i boken:

– Den enda person jag oroade mig för var min före detta fru, Lucy. Jag bad henne läsa manuset innan jag skickade in det, hon fick läsa det före någon annan och jag sade till henne att är det något som du inte kan leva med här så raderar jag det. Men hon är väldigt generös, hon sade "det är din historia, jag kommer inte att censurera dig". Och jag upplever det som att hon ser boken som ett ganska tydligt uttryck för min kärlek till henne.

... ifall det blir fler böcker:

– Jo, det blir det. Jag är bara 42, eller hoppsan jag fyller 43 i morgon. Men jag tycker inte om att tala om saker som inte har hänt ännu. Min vän, författaren Elizabeth Strout sade till mig att jag inte borde prata om saker som fortfarande håller på att skapas. Det krävs att en särskild sorts tryck byggs upp i huvudet för att det ska komma ut i fingrarna som text. Låt det komma ut genom fingrarna i stället för genom munnen.

Ariel Levy tror att läsare med en helt annan bakgrund än hennes kan ta till sig När reglerna slutat gälla. Inte för att jag jämför mig med Picasso i övrigt, men du behöver inte vara spanjor för att ta till dig hans 'Guernica'. Om konsten och litteraturen är tillräckligt bra är den universell, säger hon.

Mer läsning

Annons