Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn af Kleen: "Att aldrig bli färdig är som det ska"

Annons

Björn af Kleen, uppvuxen i Hedemora är krönikör för kulturrdaktionen.

När jag var liten höll jag på med gymnastik. Inte truppvarianten utan riktig redskapsgymnastik – barr, bygel, ringar, räck, hopp, fristående. Gymnastik kräver en omöjlig kombination av fjäderlätt grace och rysk råstyrka. Ganska få killar ägnade sig åt gymnastik i Hedemora – en period hade jag en personlig tränare i Avesta, en allvarsam ung man som själv varit elitgymnast.

LÄS MER: Björn af Kleen om sina krönikor: "Det är lika svårt att skriva kort som långt"

Gymnastiken påverkade nog min självbild rätt mycket, präglade mig till avvikande individualist. Jag spelade inte fotboll eller hockey mer än någon halvhjärtad termin. Jag försökte bli bra på golf men var hela tiden övertygad om att jag i grunden saknade bollkänsla. Just bristen på bollkänsla har nog fått mig att inse att man måste arbeta mycket hårt för att bli bra på något. Inget kommer av sig självt. Jag trodde jag var lite speciell i det avseendet.

tennis förutsätter ju total närvaro och har något gemensamt med gymnastiken i kombinationen av hög hastighet och lätthet, inslaget av artisteri och individualitet.

För några år sedan började jag spela tennis. En bekant gav lektioner och snart hade en klubb formats. Nu spelar vi varje onsdagsmorgon. I början var det mest småkul att göra något som krävde ens totala koncentration – tennis förutsätter ju total närvaro och har något gemensamt med gymnastiken i kombinationen av hög hastighet och lätthet, inslaget av artisteri och individualitet. Det finns många i klubben som utvecklats mycket fortare än vad jag har, samtidigt har jag börjat få beröm för en egenskap som jag alltså varit ett helt övertygad om att ha saknat under hela mitt liv.

Första gången en tränare eller en motspelare berömde mig för min bollkänsla var jag övertygad om att det var falskt smicker, en missuppfattning, faktiskt ett slags absurditet. Bollkänsla? Haha. Absolut inte. Jag är inte sån, jag är gymnast.

varje gång jag spelar är det som jag testar vem jag faktiskt är

Samtidigt märker jag att jag ibland har förmågan att kompensera för andra tillkortakommanden på tennisplanen med ett slags kontroll. Upptäckten av bollkänsla vid 37 års ålder har börjat förändra min självbild. Eller snarare: upptäckten av bollkänsla vid 37 års ålder har fått mig att inse hur förvriden ens självbild faktiskt kan vara. Under uppväxten kämpar man så hårt för att hitta en identitet att man kanske förhastar sig i fråga om vissa egenskaper eller inbillade brister av egenskaper. Och därför har tennisen blivit viktig för mig bortom rekreation och tävling – varje gång jag spelar är det som jag testar vem jag faktiskt är. Och om ni ursäktar pretentionen, inser vad den där ängeln dillar om i Tomas Tranströmer dikt Romanska bågar:

”’Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”.

Bortom onsdagsträningarna har jag börjat spela i en turnering i en stram tennishall bakom stadion på Östermalm. Vi spelar entimmesmatcher som ofta är schemalagda vid 21 på kvällen. I tisdags vann jag mot alla odds.

Efteråt cyklade jag hem i det snöblandade regnet – Stockholm tycktes mörkt och ljust på samma gång – och var var uppfylld av en mäktig känsla av oförutsägbarhet.

LÄS MER: Fler krönikor av Björn af Kleen.

Mer läsning

Annons