Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Älskad poet genomlyser världen

Bodil MalmstenSamlade dikterAlbert Bonniers förlag

Annons

Poesi. Gallerior, datakvitton från vårdcentralen och fempack tulpaner. Men också sorg, ensamhet och längtan efter nåd.

Och döden, döden, döden.

Bodil Malmsten rör sig mellan det gråmulet vardagliga och de stora frågorna utan att blinka. Hos henne är det ett kort steg mellan bråddjupen, en smal spång där hon balanserar utan att någonsin tappa fotfästet.

Ett par månader efter hennes bortgång kommer nu hennes ”Samlade dikter” i en tjock volym, som spänner över 40 år av malmstensk poesi. Här finns åtta diktsamlingar och fyra fristående dikter, med bland annat den underbara och osentimentala ”Ett bloss för moster Lillie”, där hon tecknar ett porträtt av kvinnan som ”hatade regler tjat” och ”gick bort i strumpor med sömmar odödliga rock´n´rolldrömmar”.

Bodil Malmsten är en av våra mest älskade poeter, med sina drastiska bilder och sina tvära kast mellan humor och allvar.

Folkkär som få, men aldrig insmickrande.

Tvärtom.

Det finns något kärvt och syrligt hos Bodil Malmsten, något både avigt och djupt uppfriskande när hon ifrågasätter enkla lösningar och snabba svar.

I debutsamlingen ”Dvärgen Gustaf” rör hon sig i en cirkusvärld där Gustaf blir en symbol för alla former av förtryck. Själv har hon ”beslutat ta mig som jag är”.

Det känns som en programförklaring. Bodil Malmsten tar sig själv som hon är, utgår från sin egen kärna och genomlyser världen med djup uppriktighet.

Hon är noga med orden och språket, men aldrig svårtillgänglig. Det finns en lätthet i hennes dikter, där hon gärna väver in uttryck från olika sammanhang. Så kan be om ”största möjliga barmhärtighet” eller låna in titlar, namn och citat från populärkulturen.

Nej, hon är aldrig svår att ta till sig. Men hon kan sannerligen borra in kniven där det gör som mest ont.

I ”Nefertiti i Berlin” skriver hon hjärtskärande om mammakärlek och saknaden när den vuxna ungen flyttat ut. ”Den där vita flamman moderskärlek, brustet kärl”.

Och så, till sist, skriver hon om bråddjup och brännande sorg i sin sista diktsamling ”Det här är hjärtat”. En isande vandring genom ett sorgelandskap där det ekar tomhet och sorgecoachen i Ropsten knappast är till någon hjälp.

Det finns ingen tröst. Ett kort ögonblick tror hon att hon ser den saknade på en tunnelbaneperrong.

Men så är det naturligtvis inte.

Dörrarna stängs och tomheten är tillbaka.

”Det var inte du

Kniven i hjärtat

Den vrids om

Det kommer alltid

att vara inte du”.

Margaretha Levin Blekastad

Mer läsning

Annons