Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åsa Moberg om 1968-rörelsen: "Allt var radikalt annorlunda"

Som 20-åring stod Åsa Moberg vid sidan av barrikaderna men ändå mitt i 68-rörelsens kraftfält. En debattartikel av Gunnar Myrdal hade gjort henne så arg att hennes liv för alltid fått en ny riktning.

Annons

– Där låg Metro, säger Åsa Moberg och pekar på en cykelbutik på Renstiernas gata i Stockholm.

Det var en papperskasse från just den livsmedelsaffären som hon en vinternatt 1968 klippte sönder och stack ner i skrivmaskinen.

Som 17-åring flyttade Åsa Moberg hem till pojkvännen Tor-Ivan Odulf, 33, i Vitabergsparken på Söder i Stockholm.

I en debattartikel i Dagens Nyheter hade professor Myrdal ondgjort sig över de unga Vietnamdemonstranterna: De var lata och borde åka till Vietnam och strida. Åsa Moberg var så arg att hon inte kunde sova. Dagens Nyheter refuserade hennes svar. Aftonbladet publicerade och anställde henne.

Ändå är det knappast någon triumfatorisk ungdomstid som hon skildrar i sin helt färska memoarbok, "Livet". Tvärtom är det en bitvis vilsen och olycklig 20-åring som hon hittar i sina gamla dagböcker. Samtidigt hade hon "en jättekänsla av att det, just då, var absolut rätt att vara ung", säger hon nu.

Som 20-åring fick Åsa Moberg ett kontrakt som krönikör på Aftonbladet, på den tiden en starkt mansdominerad miljö. Pressbild.

– Det måste ha varit första gången i historien som de unga kunde känna så. Jag kan i och för sig tänka mig att unga i dag känner likadant. För oss var det en känsla av att allt var radikalt annorlunda mot när föräldrarna var unga, och de fattade noll! "Vi behöver inte lyssna på er för ni fattar ändå ingenting." Ett konkret faktum var: Nu finns det en atombomb.

Åsa Moberg börjar nästan gråta, vilket händer flera gånger under intervjun och inte minst när hon ska försöka förklara varför hon gav sig på det svåra arbetet med att skriva en memoarbok, att sammanfatta "Livet".

– Det är absolut inget sorgligt med det här, det är bara liksom... övermäktigt, säger hon, och sväljer.

Som 17-åring hade hon sagt adjöss till föräldrarna i radhuset på Lidingö och flyttat hem till sin pojkvän sedan ett år: Tor-Ivan Odulf, nästan dubbelt så gammal som hon själv, bosatt i en dragig stuga utan vatten och toalett i Vitabergsparken på Södermalm. Gymnasiebetygen rasade, föräldrarna var förtvivlade.

– Nu kan jag verkligen förstå dem, det kunde jag inte då, överhuvudtaget inte, och i den mån jag förstod tyckte jag nog att det var rätt åt dem. "De var ändå så bakom flötet att de gott kunde lida lite", tänkte jag då. Det är hemskt, men så var det.

Bakom planket står pumpen där hon hämtade allt sitt vatten som 17-åring bosatt i Vitabergsparken i Stockholm.

När vi en timme senare går runt i Vitabergsparken ter sig flytten mer förståelig: Här bodde Olle Adolphson, där bodde en lindanserska. I en annan stuga jobbade Hasse & Tage, även om Åsa Moberg inte visste det då. Vattenpumpen där hon och Tor-Ivan Odulf hämtade allt sitt vatten finns kvar, men är inbyggd bakom att plank. Det är för övrigt även draghålet som de hyrde, och där Ulf Lundell några år senare skulle skriva romanen "Jack".

En blå liten bil bromsar in och en gråhårig kvinna vevar ner rutan. Det är skådespelerskan Monica Nielsen som bor kvar i vad som i dag är kulturarbetarbostäder. 1968 levde Monica Nielsen med Adam Inczèdy-Gombos som tillsammans med Åsa Moberg, då alltiallo hos klädskaparna på Mah-Jong, poserade i rosa velour.

Carl Johan De Geer skickade henne ett modefotografi när hon och Adam Inczèdy-Gombos 23 år senare hade börjat översätta Simone de Beauvoir och dessutom blivit ett par.

Svenskarna sade ja till kärnkraft varpå Åsa Moberg och Tor-Ivan Odulf, som då bodde i Gimo nära Forsmark, valde att flytta till glesbygden i Västerdalarna. Pressbild.

Även om "Livet" spänner över mycket, fördjupar hon sig inte i sitt kärnkraftsmotstånd. Däremot skildrar hon den lyckliga friheten som glesbygdsbo i Västerdalarna och är ångerfull över hur hon behandlade sin mamma.

Även om tiden kring 1968 bara utgör en mindre del av hennes bok är den inte desto mindre viktig och danande. Hon saknar den inte.

– Kvinnoförtrycket var inte av denna världen, även om det också fanns en känsla av att man kunde göra saker på helt nya sätt. Men den andan tycker jag finns kvar i dag.

Så får hon frågan om hon upptäckt något viktigt under memoarskrivandet varpå rösten stockar sig igen.

– Det lilla livet. Harry Schein talade jättemycket om det, han valde bort det och visste om det, vilket ledde till att han när han åldrades inte ville träffa människor överhuvudtaget. Man måste se till att ha ett privatliv, annars blir det för torftigt.

Fakta: Åsa Moberg

Född: 1948 i Piteå. Uppvuxen på Lidingö, Stockholm. Fadern var advokat och modern sångpedagog.

Bor: I Lerberget, Höganäs kommun

Familj: Gift med Bror Boije, pensionerad möbelformgivare.

Sysselsättning: Författare och krönikör. Har nästa år skrivit krönikor i 50 år. Numera i Helsingborgs Dagblad, Dagens Samhälle och i den skånska gratistidningen Kullaliv.

Bakgrund: Hoppade av utbildningen i textilkonst på Konstfack. Blev alltiallo på Mah-Jong. Har varit sexualrådgivare i Vecko-Revyn och är en tongivande kärnkraftmotståndare.

Böcker i urval: "Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir" (1996), "Adams bok" (tillsammans med Adam Inczédy-Gombos) (1999), "Vara anhörig: bok för anhöriga till psykiskt sjuka" (2005), "Hon var ingen Florence Nightingale – människan bakom myten" (2007), "Kärleken i Julia Anderssons liv" (2012) var en nyckelroman, skriven redan på 1970-talet, och baserad på hennes egna förhållanden med Tor-Ivan Odulf och Harry Schein.

Läser just nu: "Knausgårds 'Min kamp', det är väldigt givande. Och 'Bitterfittan 2' av Maria Sveland, vi ska ha ett samtal på Bokmässan. Den känsla jag får är att mycket är förändrat i kvinnors liv, men konfliktytorna mellan männen och kvinnorna är ändå förbryllande lika, det är jättekonstigt. Den jättestora förändringen är papporna och barnen, det är för gulligt. Det måste ju ändå betyda att det kommer en ny sorts människa.

"Åsa Moberg om...

...att vara i 68-rörelsens centrum:

– När jag kollar in unga människor i dag ser jag att det finns de som på precis samma sätt rör sig i ett slags kraftfält som jag inte ser hur de hamnar i. Det känns som att tidsandan drar i en och sätter en här och där.

...om grupp 8:

– Jag tror att den har blivit mycket större i historien än vad den var just då. När jag jobbade på Mah-Jong var alla cheferna med i Grupp 8, ingen frågade någonsin om jag ville gå med. För mig var det en chefsvärld.

...om kvinnorörelsen för 50 år sedan:

– Det fanns en fruktansvärt bigott kvinnochauvinism. Ibland var jag helt fel. Jag målade mig och sminkade mig, skulle jag bli fotograferad ville jag vara mitt snyggaste. När jag blev invald i styrelsen för svenska filmkvinnors förbund handlade diskussionen om att vi måste ta avstånd från Mai Zetterling, för att hon var en del av den kommersiella filmindustrin. Då reste jag mig upp och gick. I dag finns det fler kvinnor överallt, det är helt normalt att kvinnor gör olika saker, kommersiella och icke kommersiella.

...om världsläget 1968:

– USA-imperialismen var helt förfärlig, men det som jag inte förstod då var att kommunismen var lika hemsk eller värre.

Mer läsning

Annons