Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättande att läsa med eftertanke

Torgny LindgrenBerättelsernaNorstedts

Annons

NOVELLER. ”Summan av många ord är alltid oppå något vis sanningen.” Skräddar Molin är inte så bra på att sy. Han blir berättare i stället. Han värnar om orden.

Det är skräddar Molin, han som bor i lillhuset hitom Inreliden, som leder in oss i det västerbottniska Torgny Lindgren-landet. Ett land fyllt av ord, av händelser, av skrönor, av tankar om livet, himlen och helvetet. Och så alla dessa människor.

Torgny Lindgren, sedan 1991 innehavare av stol nummer nio i Svenska Akademien, debuterade som författare 1965.

Romanerna har blivit många och älskade. Nu var det dags att samla alla hans berättelser, tyckte förlaget. Och så blev det.

De äldsta är från 1978, de senaste från 1999. Mycket utspelar sig i Lindgrenlandet, där mellan Skellefteälven och Vindelälven. Men vi hamnar också bland pokerspelare i Huddinge, hos Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, med tyngdlyftare på Klarabergsgatan, i Lübeck och på den österrikiska landsbygden.

I Lindgrenlandet finns de knepiga orden och ändelserna. Dialekten är ändå ganska lätt att förstå. Och vissa ord kan man faktisk söka på nätet om man känner för det. Det fina är att man hör rösterna och för den som någon gång varit norr om Sundsvall är det mycket att känna igen.

Orden och sanningen. Ibland tar han klivet långt bortom det som känns som en sann verklighet. Men man vet aldrig – det finns så mycket att undra över. Det berättas så mycket där mellan stugorna i skogen och på fjällsluttningarna. Det är långt till stan men nära till människorna och i grund och botten funderar vi väl alla över nästan detsamma. Det berättar Torgny Lindgrens ord i alla fall.

Synnerligen läsvärt är det. Det finns plats för skratt och gråt, för lycka och förtvivlan.

Och det ska läsas med eftertanke. Någon berättelse om dagen. Orden, orden…  

Hur ordnar man utsikten för att kunna njuta av islossningen, hur gräver man för att finna den sanna vattenkällan? Vad gör man med folk som man inte tål?

Det är bibliskt och det är världsligt. Språket finns där för den rätta känslan.

Och symboliken.

Att beskriva konsten att behärska konsten att ta sig uppför trappan med de nitton höga trappstegen – det är en verklig konst. Vi lider med Lindgrens svettige man och undrar hela tiden hur det ska gå. När man är halvvägs är man nästan framme, konstaterar han livsfilosofiskt och så bär det vidare.

I nästa sekel kommer litteraturen att vara död, säger någon på sidan 388.

Tror knappast det. Åtminstone inte i det här sällskapet.

Mer läsning

Annons