Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokmässan: Kärleksförklaring till ung finsk idealism

Unga idealister skidar till Petrograd för att bygga en bättre värld. Sirpa Kähkönens roman är en innerlig kärleksförklaring till rena finska hjärtan som skulle brytas ner i ett annat fängelse än det som de just lämnat.¨

Annons

Sirpa Kähkönens roman handlar om några av de flera tusen finländare som flydde till Sovjetunionen direkt efter självständigheten, i hopp om att få det bättre än i Finland. Pressbild.

De bor i en källare och har tagit med sig helt fel saker. Ändå är det med kraft och framtidstro som det förälskade finländska paret, Ilja och Klara, inleder sitt nya liv. 15 år senare ska Stalin visa sitt fula ansikte. Men det vet ingen nu.

– Jag ville inte skratta åt dem, jag har velat visa hur ungdomen kan vara så här renhjärtad. Nästan alla de här ungdomarna på 1920-talet delade någon idealism och utopi. De tyckte att det måste finnas ett bättre och sundare sätt att leva på än vad deras föräldrar hade gjort, säger Sirpa Kähkönen.

Som erkänd finländsk författare av historiska romaner är hon en självskriven gäst när Bokmässan i Göteborg uppmärksammar hundraårsjubileet av Finlands självständighet. I sju romaner har Sirpa Kähkönen skildrat den lilla människans tillvaro under vinter- och fortsättningskriget i sin uppväxtstad Kuopio.

Men den senaste romanen, "Granitmannen", egentligen ett slags prolog till Kuopio-serien, kommer ur djupet av henne själv på ett annat sätt än de tidigare. Den är den första som översatts till svenska och kanske också den roman som hon förberett sig för genom att skriva de tidigare.

Rent historiskt tar den avstamp i de djupa sår som inbördeskriget och självständigheten lämnade kvar hos de röda, socialisterna och kommunisterna. Hennes Ilja är en av de många som efter självständigheten sattes i finska arbetsläger där tusentals svalt ihjäl.

Det var ett lägerhelvete, stämningen var väldigt polariserad och många kände att de inte hade någon framtid här, de flydde till Sovjetunionen som blev deras fängelse och nya helvete, det är hemskt tragiskt faktiskt.

Hennes berättelse vilar på uppväxten med en morfar som livet ut förblev "en stenhård kommunist". Även han hade rymt till Sovjet men kommit tillbaka ett år senare och kastats i fängelse för landsförräderi.

Genom livet bar denne morfar på bitterhet och förmodligen också skuld över att eventuellt ha försatt sina äldre bröder, som stannade kvar i Sovjet, i livsfara när han själv återvände. Kvar i Sovjet blev också hans stora ungdomskärlek.

– Jag har sett hur sårade mina morföräldrar har varit och hur ont de här frågorna har gjort för dem, säger Sirpa Kähkönen.

– Om man offrat så mycket för sin ideologi finns det en benägenhet hos människan att inte backa och ge upp den.

Hennes romanhjältinna Klara är till skillnad från sin man, ideologen och ingenjören, både praktisk och insiktsfull. Tillsammans med en rysk konstnär engagerar hon sig i de tusentals föräldralösa gatubarn som lever i S:t Petersburg, liksom i alla ryska storstäder vid den här tiden, en konsekvens av att landsbygden ödelagts av kommunisterna.

Som den historiker Sirpa Kähkönen är i grunden vilar både romanbygget och hennes författarnärvaro på gedigna kunskaper, inklusive gatubarnens svavelosande svordomar: "må ditt underliv ruttna i syfilis" och så vidare.

"Granitmannen" är samtidigt en roman som genomsyras av skimrande vardagsögonblick. Men också av det ryska. Läsaren följer en kamratkrets som samlas kring festmåltider av piroger, torkad svamp och äppelringar. En burk inlagd ramslök blir paradisisk, upplevd genom den tärda Klaras alla sinnen.Den som vet något om Ryssland, vet att vännerna är allt!, framhåller Sirpa Kähkönen.

Under Stalinterrorn, och även senare, ägde livet rum runt köksborden där man delade allt

– Det skulle ha varit så enkelt att visa att det var mörkt och bara blev mörkare. Men då, när man är ung, orkar man ju med också ganska svåra saker för att man har så mycket energi och livslust, och man tror att framtiden ska bli ljusare bara man har fixat allting.

– Sedan när man blir medelålders och gammal inser man att det är hemskt lite som man kan göra. Det sorgliga är att de här ungdomarna tvingas inse det så tidigt.

Erika Josefsson/TT

Fakta: Sirpa Kähkönen

Bor: I Helsingfors.

Bakgrund: Bytte studier i litteraturvetenskap mot historia, bland annat för att få de rätta verktygen till författarskapet.F

amilj: "En dotter som just börjat studera statsvetenskap, en hund och en man."

Sysselsättning: Författare, dramatiker och ordförande i finska Pen.

Böcker: Två ungdomsromaner, sju romaner i serien om Kuopio, samt fackboken "Ondskans och kärlekens lågor", om polariseringen i Finland på 1930-talet. Titeln är hämtad från en av de sånger som fångarna sjöng i det beryktade arbetslägret i Ekenäs efter inbördeskriget. "Granitmannen" är hennes första roman som översatts till svenska.

Vad läser du nu: "En bok av Sture Lindholm, han har skrivit en jättefin bok om just fånglägret i Ekenäs och omständigheterna 1918. Han är en lokalhistoriker, men hans böcker har varit en viktig inspirationskälla inte bara för mig utan också för Kjell Westö. Vi ska diskutera Finlands inbördeskrig 1918 och fånglägerhelvetet på Bokmässan".

Om Finland 100 år: "Vi har haft ett tema som går ut på att fira tillsammans, utan att det ska vara ett slags pompös sak som kommer från ovan. I stället har medborgarna haft långbord på gårdarna och musicerat tillsammans. I går var jag på ett evenemang för dem som hade förlorat sina fäder under kriget. Det var inte bara en sorglig utan också en glad tillställning."

Mer läsning

Annons