Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Colson Whitehead: "Det här är tidlösa fasor"

Trots inslag av det otroliga har Colson Whitehead skrivit en realistisk bladvändare om slaveriet.
"Den underjordiska järnvägen" har givit honom USA:s finaste litterära priser och ett lite bättre humör.

Annons

Bakgrunden ter sig självklar. Hur kommer det sig att Colson Whitehead, i sina klarröda jeans, ens sitter här på en hotellstol i Stockholm? Det är ett mirakel att just hans förfäder överlevde slaveriet.

– Om vi ska tala om realismen i den här boken, så kan jag inte vittna för dem, men jag ville, på det lilla sätt jag kunde, representera den historia som inte har blivit berättad så ofta och inte så brett som den borde ha blivit.

Jag går vanligtvis omkring och är på dåligt humör, de senaste månaderna har jag varit väldigt glad. Det här positiva gensvaret var överraskande men också väldigt härligt

Priserna och det överväldigande mottagandet har gjort honom till en gladare människa. Men samtidigt har valet av Donald Trump, "det vita herraväldets president", satt romanen i ett nytt ljus:

– Uppenbarligen. Om man talar om rasism på 1850-talet talar man förmodligen om rasism i dag. Det finns en fortsättning på hatet.

Romantiteln, "Den underjordiska järnvägen", syftar på det mänskliga nätverk som under 1800-talets senare hälft räddade slavar på flykt. Vissa var vita, andra, som exempelvis Harriet Tubman, var själva före detta slavar, nu "konduktörer" som ständigt riskerade livet för att hjälpa andra.

I verkligheten var "stationerna" vindsutrymmen, båtar och källare där rymlingarna kunde gömma sig.

– I fjärde femte klass tror man att järnvägen är på riktigt, men sedan berättar ens lärare hur det ligger till. Senare i livet har jag sorgligt nog mött de som fortfarande tror att den fanns. Det visar hur dålig undervisningen om det här är.

I hans bok är ångloken och vagnarna verkliga, som ett slags magisk realism och förbindelselänk mellan olika delstater och scener både för slaveriet och dess efterverkningar.

Romanen utspelas i huvudsak kring 1850 och handlar om Cora, en 15-årig flicka som uppbådar den övermänskliga styrka som krävs för att fly i vetskap om den ondska som väntar den som blir infångad. Om den fysiska järnvägen är fiktion är våldet gentemot slavarna och rymlingarna inte överdrivet.

– Brända kroppar, avskurna könsorgan, kroppar piskade tills dess att benen kom fram. Jag skrev min bok under ett år, men det fanns slavägare som satt uppe hela nätterna för att tänka ut grymheter. Inget av det jag kan komma på kan jämföras med deras sadism.

– Vilken historia som helst om slaveriet förser dig med de här detaljerna.

Genom att välja en ung kvinna som huvudperson kunde han skildra en dubbel utsatthet. Colson Whitehead har slukat vittnesmål från före detta slavar som samlades in på 1930-talet i grevens tid innan de blev för gamla. Särskilt viktig var också en bok som han läste på college, Harriet Jacobs självbiografiska roman, publicerad 1861 under pseudonym, baserad på hennes flykt undan slaveriet och ägarens övergrepp.

– Den har funnits i mig sedan dess, hon skriver om hur slavflickan blir kvinna och inträder i en ännu mer helvetisk fas av slaveri. Hon blir ett objekt för sin herre och utsatt för sexuella begär. Hon förutsätts pumpa ur sig ungar eftersom det innebär ännu mer egendom. Det är något annat än det som händer männen, och det kändes viktiga att utforska.

I North Carolina ligger Cora gömd på en trång vind. Genom springorna i ytterväggen kan hon se den vita lynchmobben hänga svarta rymlingar och deras medhjälpare med målet att skapa en helvit delstat.

– Harriet Jacobs tillbringade sju år gömd på en vind, man tänker på vindar och på Anne Frank. Det här är tidlösa fasor, som inte är specifika för Amerika. För mig hänger allt det här ihop, och strukturerna i boken gör det möjligt att föra det samtalet.

Colson Whitehead ville skapa konversationer och friktioner mellan olika historiska skeenden, mellan våldet i 1850-talets Georgia och de cyniska medicinska experimenten i 1930-talets USA. Han ser en fortsättning på det vita herraväldets attityd gentemot den svarta kroppen. Men i bakhuvudet hade han också moderna kunskaper om vad posttraumatiska stressyndrom gör med en människa.

– Det påverkar min skildring av Cora och av livet på plantagen. De är skadade, jag tar med mig det vi vet om hur missbrukade människor och samhällen verkar.Erika Josefsson/TT

Fakta: Colson Whitehead

Född:1969.

Uppväxt: På Manhattan, New York, tillsammans med föräldrarna och en bror som blev lärare och en syster som blev sjuksköterska. Föräldrarna drev en rekryteringsfirma.

Bor: Sedan fem år åter på Manhattan efter 18 år i Brooklyn.

Familj: Fru och två barn.

Bakgrund: Fick sin collegeutbildning på Harvard University. Recenserade bland annat musik och tv åt Village Voice samtidigt som han började skriva romaner. Har fram till nyligen undervisat i kreativt skrivande på bland annat Princeton. Efter framgångarna med den nya romanen har han slutat undervisa.

Böcker: Debuterade 1999 med romanen "The intuitionist". "Den underjordiska järnvägen" är hans sjätte roman. Den kom ut i USA augusti 2016 och gav Whitehead både National Book Award och Pulitzerpriset. Nu ges den ut i ett 40-tal länder och ska bli tv-serie i regi av Berry Jenkins som gjorde den Oscarsbelönade filmen "Moonlight". Har även skrivit en dokumentär om världsmästerskapen i pokerspel: "Poker, beef jerky & death".

Läser just nu: "Elena Ferrante. Jag har inväntat ett tillfälle för att kunna läsa alla fyra på en gång".

Mer läsning

Annons