Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cyniskt porträtt av krigsfebrigt LA

James EllroyPerfidiaÖversättning: Hans-Jacob NilssonModernista

Annons

ROMAN.  I en scen i filmen ”Casablanca” dansar Humphrey Bogart med Ingrid Bergman till orkesterns tolkning av Perfidia. Det är ett minne från deras sista tid tillsammans i Paris och en påminnelse om en typ av Hollywoodfilm som förmådde vara både realistisk och sentimental.

James Ellroy står onekligen i skuld till den traditionen – och kanske än mer till de mörka kriminalfilmer som kommit att kallas film noir. Det är i relation till dem hans svartsynta deckare får sin starka verkan: filmernas välbekanta illusioner bryts ner i mötet med böckernas närmast outhärdliga våld.

Hans senaste roman ”Perfidia” är en över 800 sidor lång, amfetaminstinn flashback från ett krigsfebrigt Kalifornien.

Året är 1941, Japan har attackerat Pearl Harbor och polisen i Los Angeles är desperat och hämndlysten. En japansk familj har mördats och fått sina bukar uppskurna för att det ska se ut som om de har begått harakiri. Motivet är oklart. Här finns fyra huvudkaraktärer som alla är knutna till mordet, men detta är i första hand en berättelse om ett samhälle i förfall och de övergrepp USA utsatte sin japanska befolkning för under kriget.

Det är ingen enkel läsning. ”Perfidia” är en roman skriven helt på sina karaktärers villkor och genomsyras därmed av såväl rasbiologiska idéer som en stundtals psykopatisk logik. Därför finns det bara ett sätt att läsa den: genom att kapitulera och anamma dess cynism. Annars är det omöjligt att stå ut i denna litterära machovärld som existerar någonstans mellan Hollywoods mytbildning och verkligheten.

Men det är värt uppoffringen. Få författare kan skildra en stad med samma självklarhet och skriva fram människor som är nästan shakespearska i sin kombination av brutalitet och förfining.

Kopplingar kan göras till brett upplagda romaner av Leo Tolstoj och Fjodor Dostojevskij och deras ambition att producera ett utsnitt av mänskligt liv. James Ellroy delar dessutom den förstas språkliga precision och den andras vansinne.

I en avgörande scen håller poliskommissarien Dudley Smith ett extatiskt tal till sina kollegor. Han säger att de har druckit ur kalken med oheligt blod och själva blivit vargar för att förgöra vargar. Så förhåller det sig också med James Ellroys prosa, den kräver att läsaren åtminstone för bägaren till läpparna och känner den metalliska blodsmaken.

För då ljuder som ur en osynlig orgel textens underbart råa melodi.

Mer läsning

Annons