Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömlika dikter fångar

Jonas BrunGestaltlagarnaPequod Press

Annons

POESI. Hur får jag syn på mig själv, mitt själv, min själ, den jag är?

Den gestalten är så ofta undflyende, obegriplig och mer lik en skugga, och detta trots att jag ju ständigt bär mig själv. Finns jag i det som flimrar för min blick, de associationer mina tankar gör medan jag går på gator, pratar med människor, arbetar?

Ordet gestaltlag är en term från psykologin och handlar om hur det i hjärnan finns en ständig strävan ”efter att koppla samman disparata stimuli till helheter /…/ Människan tenderar att bortse från stimuli som inte stämmer in i mönstret och att se likhet där ingen likhet finns. Människan fyller i luckor och överbryggar självsvåldigt avstånd. Människan gör tillägg. Människan luras att se sådant som inte finns.”

Citatet kommer från inledningen till poeten och författaren Jonas Bruns nya diktsamling "Gestaltlagarna" . Den är en serie associativa, berättande dikter, nästan drömlika till sin karaktär, på det sättet att de samtidigt är strängt realistiska och låter handlingen flyta likt medvetandeströmmar.

Jonas Brun kommer åt skikt i varseblivandet som annars kunnat vara fördolda, det är som att detta flytande, flyende sätt att berätta fångar osedvanligt mycket, och att det till strängarna av ting och miljöer ansluter starka känslor. På samma gång som det är starkt gripande visar han också läsaren att se, kanske till och med se på nytt.

Mer läsning

Annons