Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En berättelse utan puls och djup

Negar NasehDe fördrivnaNatur Kultur

Annons

ROMAN. Miriam och Filip har köpt och moderniserat ett hus på Sicilien, väl för att deras liv ska förbättras men det blir tvärtom. Deras dotter är i krypåldern när vi kommer in i historien och kan gå när vi lämnar den. Filip står inför ett internationellt genombrott som konstnär, Miriam är narkosläkare och ska forska på distans om smärta.

Negar Nasehs kortroman ”De fördrivna” är ett kammarspel och knappt det. Miriam och Filip är större delen av berättelsen ensamma med barnet men också egendomligt ensamma tillsammans. Den allvetande berättaren kliver in i dem och låter oss i stora drag få veta vad de tänker men det finns just inte mycket till dialog.

Naseh proppar de många, korta klippen fulla med beskrivningar av ett värmeskadat och värmeplågat Sicilien. Den där våldsamma hettan deformerar också romanen, tycker jag, eftersom den tränger bort och skymmer nästan allt annat i texten.

Miriam vill läsa in sig på ny litteratur och kräver att Filip ska ta hand om dottern, han är ju pappaledig. Filip tänker mest på hur han ska bära sig åt för att bli ännu mer berömd. Men den här vardagliga konflikten leder aldrig till någon riktig urladdning.

Miriam upptäcker att de som arbetar i en odling behandlas som slavar. Hon läser om flyktingkatastrofen. Men inte heller de här intrycken mynnar ut i samtal eller tankar. Man saknar det: att texten aldrig tar oss ut på riktigt djupt vatten, till viktiga diskussioner och analyser.

När ett par vänner kommer på besök kliver berättaren på samma sätt in i deras skallar. sällskapet badar, vilar, hukar under solen, äter och dricker gott och talar förstrött utan att något egentligen blir sagt eller synliggjort. Men fotografen kastar ur sig att man måste ta ansvar också för det som händer i världen och yttrandet blir kvar som en tagg i Miriam.

Han ska fotografera de flyktingar som tar sig till Lampedusa och Filip följer med honom dit. På sjöresan till ön drabbas han av den stora inspirationen och får mängder av idéer och intryck men de handlar inte alls om flyktingkatastrofen. Allt han tecknar på ön är en fisk han just äter på en krog.

Språket är mycket enkelt och nerskruvat, anpassat till den odramatiska vardagen och de vanor som styr livet i huset. Stilen flyter liksom in i vanorna och blir en del av dem.

Hur länge kan det fortsätta så här, tänker man, utan riktig puls eller framåtrörelse? Ända fram till slutet, visar det sig, men slutet kommer alldeles oväntat, som inlånat från en annan, våldsammare bok.

Mer läsning

Annons