Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lysande hårdkokt berättelse

Lee ChildTvinga migÖversättning: Leif JacobsenMassolit förlag

Annons

SPÄNNING. Den gren av kriminallitteraturen som i Amerika går under beteckningen ”hard boiled” har under årens lopp frambringat ett antal hjältar som alla läsare av ”hårda” deckare känner till.

Där finns Philip Marlowe, Mike Hammer och Sam Spade för att nu nämna några av de mest kända. Gemensamt för genren är att huvudrollsinnehavaren är en detektiv eller ensam polis som kämpar mot ondska och brott i ett korrupt samhälle och som i kampen följer sina egna lagar. Berättelserna kantas av våld och sex. Det här är en klubb som det är svårt att vinna inträde i. Men en som med råge har lyckats är författarpseudonymen Lee Childs (Jim Grant) romanfigur Jack Reacher. Böckerna om honom har sålts i över 90 miljoner exemplar världen över och den senaste, ”Tvinga mig”, är den tjugonde fristående delen i serien.

Jack Reacher är en före detta militärpolis med majors grad. Han är 195 cm lång, väger 110 kg och är muskulös och oerhört stark. Han är expert på alla sorters vapen, men hans främsta tillgång är knytnävarna.

Efter avskedet från armén för han en vagabonderande tillvaro i hela USA och reser dit näsan pekar utan mål och mening. Men han har en förunderlig förmåga att stöta på folk som behöver hjälp och att bli indragen i våldsamma konfrontationer med motståndare som är engagerade i olika kriminella verksamheter. Så även i ”Tvinga mig” som till största delen utspelar sig i en liten landsortshåla omgiven av milslånga vetefält.

Inte oväntat träffar han också en attraktiv och mystisk kvinna. Lee Child låter handlingen utspela sig i en kronologisk ordning, där spänningen successivt byggs upp genom Reachers förmåga att utifrån triviala detaljer dra logiska slutsatser. Greppet om läsaren blir för varje sida allt säkrare. Även om författaren inte har rykte om sig att tillhöra de främsta stilisterna är hans dialoger träffsäkra och välfunna. Man måste också beundra hans miljöskildringar som i sin exakthet blir suggestiva och hotfulla. Den mest banala plats som en tom väntsal på en öde järnvägsstation får något fientligt och skrämmande över sig. Upplägget i den tjugonde delen följer i stort sett samma mönster som i de föregående. ”Good guy” jagar ”bad guys” och upplösningen blir den förväntade även om intrigen är lysande.

För många låter detta kanske som en förutsägbar och tråkig bok. Men för alla som gillar den här sortens kriminalromaner innebär mötet med Jack Reacher alltid några timmars välkommen avkoppling.

Mer läsning

Annons