Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En profetia om Rysslands framtid

Vladimir SorokinTellurienÖversättning: Ben HellmanNorstedts

Annons

Roman. ”Jag gläds som författare, men inte som medborgare.” Det säger den ryske författaren Vladimir Sorokin om det faktum att hans böcker och artiklar i takt med att han fått rätt har kommit att läsas som profetior kring Rysslands kommande väg.

Den nya boken är en framtidsvision där imperiet och Europa av i dag inte längre existerar utan har anträtt en slags geopolitisk tidsmaskin till en tid före nationalstaterna.

Men under samtalet kring den nya romanen ”Tellurien”, inför en fullsatt salong i Stockholm, klingar de politiska frågorna, liksom i hans skönlitterära arbete, mer som en delstämma än som den resonanslåda mot vilket allt ska ta spjärn. Det är bra. För det är framför allt konstnären Vladimir Sorokin och hans sätt att nybilda, citera, parafrasera och rådbråka en berättarordning som hela tiden – men alls inte enbart – står i dialog med den ryska litteraturen som bör stå i fokus.

Vladimir Sorokin tillhörde Moskvas undergroundscen under 1980-

talet. På svenska finns fem romaner översatta till briljant svensk språkdräkt av Ben Hellman.

”Tellurien” med dess parafraser på och blinkningar till rysk poesi och prosa är något av ett mästarprov. Romanen består av 50 helt fristående kapitel som alla söker sin egen stil.

Via essäer, poem, brev, dagboksanteckningar och faktatexter träder en geopolitisk fragmentiserad värld av småriken, furstendömen och jättar, kentaurer och allsköns varelser fram.

Moskva har blivit Moskovien. I republiken Bern har de kinesiska legionärerna tagit makten efter att man tillsammans med motståndsrörelsen slagit tillbaka ett angrepp av ”salafisterna”. Till republiken SSSR – Stalinistiska Socialistiska Sovjet-Republiken, strömmar charterturisterna.

En stark spelare är republiken Tellurien, där bryts tellurium som i kilform drivs in i huvudet på brukarna och framkallar ett euforiskt tillstånd där fantasin får löpa fritt.

Det är ett fragmentiserat, våldsamt, sci-fi-karnevaliskt, allegoriskt collage som Vladimir Sorokin strör ut. Det förrädiska lugn som ändå präglade förra boken ”Snöstormen” finns inte här. Helhetsperspektivet är borta.

”Tabun ska finnas i verkligheten, inte i litteraturen, så länge vi inte kränker någons identitet”, svarar Sorokin på frågan om han inte på något sätt vill bespara läsaren.

Vladimir Sorokins litteratur driver den befriade tankens och fantasins rymdfärja, där missilerna oupphörligen avfyras mot signifianternas maktspel. Han gör det som få.

Mer läsning

Annons