Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett inträngande porträtt av 33-åringen

Stefan LindbergNätterna på Mon ChériBonniers

Annons

ROMAN.  ”Min text är en fantasi ställd på faktisk grund”, förklarar Stefan Lindberg i sin nya bok. Men den bör läsas som en roman; allt som figurerna och författaren tänker, känner och berättar är mer eller mindre vilda gissningar.

Romanen lägger sig nära den jättelika Palmeutredningen och mediernas rapportering men liknar samtidigt thrillern, essän, dagboken och reportaget.

I centrum står den man som kallades 33-åringen och länge misstänktes för mordet. Hans riktiga namn avslöjades dock tidigt. Därmed fick han sitt liv förstört, maldes sönder av hat, förtal, fördomar, kompakt tystnad och mordhot.

I romanen heter han Kenneth Swärd. Han talar ett halvdussin språk, är religiös, extremist och Nato-kramare. Han anser att Palme är lierad med de sovjetiska pamparna.

Mon Chéri är det kafé

i city där Swärd tillbringar mycket tid. Under mordnatten befinner han sig där men vill inte berätta vad han har för sig under de avgörande timmarna.

Romanens form och stil kan emellanåt föra tanken till en orientering där de olika kontrollerna ligger utspridda lite hur som helst på kartan och också flyttas efter hand. Vi rör oss mellan vittnesmål, knäppgökar, rena påhitt, förhörsprotokoll och så vidare. Och då och då berättar Lindberg också om sitt eget arbete med romanen.

Swärd grips och förhörs vid olika tillfällen, får löpa gatlopp i medierna, flyr till USA och skryter där om att han skjutit ned Palme ”som en hund”. Där blir han kär i en kvinna men mördas själv 1993. Lindberg beskriver gärningen, som i en roman, men leker också med den fixa idén att mordet på Swärd aldrig ägde rum. Många tror det.

På det hela taget tycker jag nog att boken är som bäst när författaren förvandlar sig till 33-åringen, dyker ned i hans tankevärld och återskapar hans liv och känslor inifrån. Där blir texten stark, febrig och mångbottnad. 33-åringen är ju också en person som på många sätt liknar en figur i en roman.

Det hade, misstänker jag, kunnat bli en utmärkt bok om Lindberg hade använt den mer robusta och enhetliga romanformen. Som det nu är bedriver han en sorts privatspaning på alla privatspanare och går bitvis vilse i ”galaxen av vittnesuppgifter och antaganden”.

Mycket är gammal skåpmat. Den ställs åter fram på ett bord som egentligen stått dukat i 30 år. Det nya är det inträngande porträttet av Swärd, en på många sätt originell och obekväm person som utsattes för det kanske största drevet i modern tid.

Mer läsning

Annons