Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett oemotståndligt litterärt tivoli

Vladimir NabokovLolitaÖversättning: Aris FioretosModernista

Annons

KLASSIKER I NYUTGÅVA. Alla dessa våldtäkter i neonindränkta motellrum längs med fyrtiotalets amerikanska motorvägar, smekningar under skolkatedern och skälvningar närhelst flickans bara ben skymtas.

Kärnan i den bedräglige Humbert Humberts fiktiva memoarer är moraliskt förkastlig, men han förblir en berättare som det är omöjligt att värja sig emot.

Även den läsare som anser sig vara helt igenom god och rättrådig kommer att rodna och fnissa nervöst så fort denne intellektuelle förförare tilltalar henne.

För Vladimir Nabokovs romankaraktär är inte bara galen, han är också sinnesjukt övertygande.

Läsaren blir snart, likt den stackars Lolita, endast en fluga i romanens verbala spindelnät, snärjd av den världsvane pedofilens utsökta manér.

Lolita är nämligen ett oemotståndligt litterärt tivoli: jag sveps med i berättandets hisnande berg-och-dalbana och skriker av vällust medan jag mumsar i mig all denna ljuvligt söta språkliga sockervadd.

Men omedelbart efteråt mår jag illa. En kör av barnröster dröjer sig kvar och ekar i mig.

Det är sextio år sedan Vladimir Nabokovs tredje roman på engelska gavs ut på det franska förlaget Olympia Press efter att ha blivit refuserad av amerikanska förläggare.

Den är många saker samtidigt: tragedi, fars, deckare och road-movie – ofta outhärdlig, ibland fruktansvärt rolig – men i slutändan ett enda långt övergrepp.

För djupt inuti texten, bakom ordlekarna och pastischerna, finns barnet Lolita inlåst av litteraturprofessorn Humbert Humbert.

Första gången han ser henne sitter hon halvnaken på sin mors förortsgräsmatta – en liten uppenbarelse av silkeslen hud, kastanjebrunt hår och ett par små bröst dolda under en prickig scarf.

Hon är romanens verkliga mysterium. Flickan som dör i barnsäng utan att själv någonsin ha fått tala.

Den här världen är uteslutande Humbert Humberts och hans röst är absolut.

Aris Fioretos översättning återger klanderfritt berättarens förrädiska tonfall och förvridna elegans – det är en roman fylld av sensuell vidrighet. Men märkligt nog är det är först när bilen svänger in till sidan av motorvägen och jag kliver ur som jag inser att jag under hela hans pedofila resa har suttit bredvid.

De sista sidorna blir ett uppvaknande från en roman lika stark och överväldigande som en feberdröm.

Mer läsning

Annons