Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

God kvalitet men inget mästerverk

David LagercrantzDet som inte dödar ossNorstedts

Annons

Spänning. Det har väl inte kunnat undgå någon att utgivningen av den fristående fortsättningen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi har föregåtts av en effektiv pr-kampanj och en enorm medial uppmärksamhet. Enligt förhandsreklamen är David Lagercrantz bok ”Det som inte dödar oss” ett eget verk skrivet i Stieg Larssons anda.

Efter att ha läst den 500 sidor tjocka boken försöker jag sammanfatta mina anteckningar. Det här är en bok av god kvalitet, men absolut inget mästerverk. Den är ett hyggligt genomsnitt om man jämför med de senaste årens utgivning av kriminalromaner.

Lagercrantz är en utmärkt stilist, texten är välformulerad och behaglig att läsa. Han bemödar sig också att leva upp till förlagans sociala patos. Intrigen är spännande och aktuell. Det handlar om hackers och dataövervakning på högsta nivå.

Det märks att han har gjort en omfattande research när det gäller de datorteknologiska resonemangen. Även för en lekman som inget förstår av de invecklade matematiska formlerna och det avancerade datorspråket är det medryckande att läsa.

Men storyn är inte särskilt originell.  Detta med ett autistiskt barn som i ett speciellt avseende besitter en superförmåga och blir inblandad i ett brott har använts många gånger både i litteraturen och i filmbranschen. Miljöskildringen, och då speciellt Söder i Stockholm, är i bästa Stig Trenter-klass. Man riktigt ser de blåsiga och kalla gatorna framför sig.

Hur har då David Lagercrantz lyckats med att återskapa karaktärerna i Stieg Larssons böcker?

När det gäller Mikael Blomkvist blir bilden av honom som journalist lite väl övertydlig. Hela etablissemanget darrar när han publicerar någon artikel i tidskriften Millenium. Lisbeth Salanders särdrag är så pass udda att nästan all beskrivning och allt vad hon säger och gör passar in.

I slutet av boken blir tempot långsammare och handlingen lite seg. Detta trots att författaren på typiskt deckarmaner försöker öka dramatiken med upptrappat våld, skottlossning och flyktförsök.

Mycket av debatten kring ”Det som inte dödar oss” har handlat om huruvida det är etiskt försvarbart att ge ut en fortsättning av en död författares verk. Förlaget har försvarat sig med att man ger ut en produkt av mycket hög kvalitet. Men om det inte hade varit för att man kunde surfa på Millenniumtrilogins framgångsvåg hade utgivningen inte uppmärksammats på detta spektakulära sätt.

Enkelt uttryckt, boken är inte något mästerverk!

Mer läsning

Annons