Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har alltid tänkt väldigt mycket på min barndom”

 Agneta Pleijel utforskar sin barndom och familjens gåtor i nya romanen ”Spådomen: en flickas memoarer”.

Annons

Agneta Pleijel har använt sin egen släkts historia i tidigare romaner.

I nyss utgivna ”Spådomen: en flickas memoarer”, söker hon sig tillbaka till sin barndom och uppväxt.

Till den flicka hon en gång var.

– Jag har alltid tänkt väldigt mycket på min barndom och pratat mycket om den med mina systrar, säger Agneta Pleijel.

Hon beskriver romanen som en berättelse om en familj i långsamt sönderfall.

– Det handlar mycket om en flicka som ständigt iakttar sina föräldrar och deras äktenskap. Något pågick som jag inte förstod och fortfarande inte förstår. Jag tror inte att man någonsin kan veta vad som rörde sig i huvudet på ens föräldrar.

Hon är väl hemmastadd i Roslagen.

– Jag har vuxit upp med sommarställe på ön Yxlan, min farfar köpte det på 1920-talet.

Hon har ofta suttit och arbetat ute i skärgårdshuset.

– Det har varit platsen för skrivandet genom åren, det är helt underbart där ute.

 Den nya romanen är ingen kronologisk berättelse. Ingen detaljerad skildring av en barndom. I stället handlar det om minnesbilder, ögonblick som etsat sig fast och flätas samman.

– Det är en lite poetisk bok, ett avsked från föräldrarna.

– Minnen är egendomligt lösryckta, vissa är väldigt starka, men det kan vara svårt att se hur de hör ihop, fortsätter Agneta Pleijel.

I boken använder hon två berättarröster. Dels ett hon, som är den lilla flickan, dels ett jag, som är en vuxen röst, som får sammanfatta och kommentera.

Agneta Pleijel har sedan debuten på 1970-talet skrivit ett stort antal pjäser, filmmanus, romaner och diktsamlingar.

 Den nya romanen var från början tänkt som en novell om hennes faster och en spådom, som sade att fastern en dag skulle gifta sig och få barn.

– Jag hörde talas om spådomen när jag var i tolvårsåldern. Det ena efter det andra slog in och det fascinerade mig, berättar Agneta Pleijel.

Berättelsen om fastern och spådomen växte sedan till en roman om hennes barndom.

– Berättelsen förvandlades, mina egna minnen tog allt större plats.

Romanen inleds med att hon som 20-åring besöker sin faster, som ligger på sjukhus. Därifrån rör hon sig tillbaka till minnena från uppväxten.

 Att återvända till sig själv som barn kan vara smärtsamt. Det är inte självklart att ens tycka om den människa man möter.

– Jag har fått frågan om varför jag är så hård mot mig själv. Det var plågsamt att komma ihåg osäkerhet och fruktan och tänka på att det borde ha varit på ett annat sätt. Jag har haft svårt att smälta det där barnet, säger Agneta Pleijel.

– Det bidrog till svårigheten att skriva romanen, men under skrivandet kom jag att försonas med henne, hon utsattes för saker som man inte råder över, fortsätter hon.

Under uppväxten flyttade familjen mycket. Från Stockholm till Lund, till USA, Årsta och Lund igen. Varje gång möter flickan en ny skola, ett nytt sammanhang.

– Det är väldigt tungt att stå inför en ny skolklass, anpassa sig, försöka få vänner. Det ger en speciell svävning åt en, man blir lite rotlös.

 ”Spådomen: en flickas memoarer” har fått lysande recensioner. Agneta Pleijel låter överraskad över lovorden, hon var lite osäker inför utgivningen.

– Ja, det var jag. Ur mitt vuxna jag reflekterade jag över om jag gjorde rätt mot mina föräldrar. Jag fick säga mig att det är flickans perspektiv som gäller, även om det inte är rättvist ur en objektiv mening.

– Jag är lojal mot flickans perspektiv och berättar så bjärt som jag kommer ihåg det.

Agneta Pleijel

Född: 1940.

Bor: Stockholm. Sommarställe på Yxlan.

Gör: Författare och kulturskribent.

Bakgrund: Debuterade som dramatiker 1970. Har sedan dess gett ut ett stort antal filmmanus, diktsamlingar, pjäser och romaner. Medlem av Samfundet De Nio.

Utmärkelser: Har bland annat fått Övralidspriset och Sveriges Radios Romanpris.

Aktuell: Med romanen Spådomen: En flickas memorarer.

Mer läsning

Annons