Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kultförfattare om den stora likgiltigheten

Georges PerecEn man som soverÖversättning: Fredrik RönnbäckModernista

Annons

ROMAN. Den västerländska litteraturkanonen har under senare år ifrågasatts från flera håll – och kanske också med rätta. Betraktad som ett representativt urval är den definitivt förlegad, men det är fortfarande fruktbart att förhålla sig till den som en idéströmning. Som ett pågående samtal, snarare än ett facit.

Kultförfattaren George Perec är i vilket fall en del av den klassiska traditionen. Alldeles i slutet av hans roman ”En man som sover” berättas historien om en skrivare på ett advokatkontor i New York som valde att sluta leva. Han gav upp alla strävanden och förblev sittande orörlig bakom sin pulpet. Efter att ha blivit avskedad och senare arresterad eftersom han vägrat att flytta på sig, dog han till sist av svält i fängelset. 1853 skrev Herman Melville en novell om honom. Hans namn var Bartleby.

Georges Perecs roman är en replik på den berättelsen skriven över 100 år senare. Men hans svar är pessimistiskt, att avsäga sig livet skänker varken frihet eller tröst. Det förändrar ingenting alls.

En ung student vaknar en morgon och bestämmer sig för att inte närvara på dagens tentamen i sociologi. Stegvis börjar han frigöra sig från det som en gång gjort honom till människa: vännerna, sammanhangen, rutinerna.

Snart finns inte längre någon sammanhållen kropp, endast organ och lemmar – inte heller någon stad, inget Paris, utan bara ett välbekant rutnät av boulevarder och sidogator. När världen faller isär i enskildheter ter sig allt lika oviktigt. Vad som återstår är att gång på gång följa sprickorna i taket. Ett liv på väg mot nollpunkten.

Men vad innebär det? Detta icke-vara och anti-liv som så många författare under 1900-talet har intresserat sig för. Meursaults axelryckning när han har fått veta att hans mor dött, tanken att det inte betyder någonting. Molloys ensamma vandring och försvinnande i Samuel Becketts melankoliska irländska landskap.

Det är varken uppror eller resignation, likgiltigheten som livshållning är ju det uteblivna ställningstagandet. En lång suck, ett beständigt varken eller. Men kanske också möjligheten att fortsätta leva när det känns som att det inte längre går. Det är ögonblicket när du förstår att du har varit insnärjd i en konspiration som fått dig att tro att ditt liv har betytt något.

Vad finns då kvar? Nästan inget alls, men du kan alltid läsa George Perec och finna lite tröst. Bartleby valde trots allt fel, hans avstannade liv erbjöd ingen frälsning. Lika bra att leva vidare alltså – inte för att det är lättare, utan för att du helt enkelt måste.

Mer läsning

Annons