Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Norén reser från barndomen till helvetet

Lars NorénStoftAlbert Bonniers Förlag

Annons

POESI. Aldrig tidigare har mänsklig grymhet varit så exponerad. I och med fotografiets utbredning och de moderna mediernas framväxt under 1900-talet har våldsdåd kunnat dokumenteras på ett helt nytt sätt. Men vad hjälper väl det? Övergreppen präglas ändå av ett slags omöjlighet. För vem kan känna annat än vanmakt inför en människa som Josef Fritzl eller total hjälplöshet vid åsynen av koncentrationslägrens utmärglade och mördade? Det är dåd så bestialiska att de blir overkliga.

Lars Norén nya diktsamling "Stoft" måste läsas med det i åtanke: de gemensamma minnena av detta enorma lidande, hågkomsten av alla de sinnessjuka och politiska övergrepp som begåtts och fortsätter att begås. Det är en samling som försöker förhålla sig till två sorters grymhet: livets slut och den ondska människor är kapabla till.

Hans genomslag som dramatiker har varit så stort att det är lätt att glömma att han började som poet. Sedan "Hjärtat i hjärta" gavs ut 1980 har han inte publicerat några nya dikter. När han nu återvänder till poesin efter 36 år är det med en samling som genomsyras av en stark längtan hem. Det är dikter skrivna med en särskild lyhördhet för rytm och melodi.

Upprepningar och känsligt gjorda radbrytningar ger dem en dramatisk karaktär av monolog. De är fyllda med tvekan, pauser och omtagningar. En känsla av söderfall och splittring. Världen som frånvaro. Något knappt igenkännbart som sipprar mellan fingrarna.

Som om någon sa: inte längre, här är slutet.

En möjlig läsning är att närheten till döden aktualiserar det som redan varit, såväl de privata som kollektiva minnena. Lars Noréns återkomst till poesin är därför också en iscensättning av något mer grundläggande, vad han själv uttrycker som att ”gå baklänges in i slutet”. Det är en rörelse från den första diktens tomma lekpark till den avslutande helvetesvandringen tillsammans med belgiske seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux.

Men till skillnad från Dante träder han inte in i helvetet i mitten av sin levnads bana, utan alldeles i slutet av den. Med det i åtanke är det inte konstigt att han valt att återigen ge ut en diktsamling – vad kan kännas mer akut att tala i mötet med döden om inte sitt första språk, modersmålet, poesin?

Bara då går det att skriva om henne: dottern som varje dag åker buss till skolan tillsammans med sin pappa. Hon är både skräck och nåd ¬– ”och gör med ett skratt ett sår i mig av kärlek”. Det är henne som han kommer att lämna kvar i den här världen av våld och obegriplighet. Kanske är det den sista grymheten.

Mer läsning

Annons