Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Melankoliskt om att bli ensam kvar

Patti SmithM TrainÖversättning: Ulla DanielssonBrombergs

Annons

SJÄLVBIOGRAFISKT. I sin förra bok ”Just Kids” skildrade Patti Smith de omvälvande åren tillsammans med fotografen Robert Mapplethorpe. Det var en kärleksförklaring till såväl honom som alla de döda författarna, konstnärerna och musikerna. Helt enkelt en bok för de fortfarande unga, fylld av poetisk frihetslängtan och verklig intimitet.

Uppföljaren handlar om livet efter det radikala sjuttiotalet och förlusten av maken Fred Smith. Scenen är ännu en gång New York och dess kaféer – vardagens rutiner avhandlas pliktskyldigt medan det starka svarta kaffet rinner fram över boksidorna.

Patti Smith försöker skriva om frånvaron av en älskad, men jag förblir likgiltig. Den här gången tycks smärtan alltför stor för att överhuvudtaget benämnas: den döde maken skymtas endast flyktigt i vagt återgivna minnen. Så uppehåller texten sig vid obetydligheter som flygplansresor och poesiuppläsningar och rör sig skyggt kring det den egentligen vill säga.

Först i sällskapet av andras böcker förmår hon att närma sig smärtpunkten. Hon skriver inkännande om den franske författaren Jean Genet och hur hon aldrig fick ge honom de stenar hon plockade i Franska Guyana. Innan hon hann överlämna dem föll han ihop och dog ensam på ett motellrum i Paris. Ställd inför den större ensamheten kan hon till sist förlika sig med sin egen.

Mer läsning

Annons