Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörk dramatik i nyöversättning

William ShakespeareDet blodiga parlamentetÖversättning: Ulf Peter HallbergNorstedts

Annons

NYÖVERSÄTTNING. Den förtvivlades andhämtning, hans hjärtslag som tycks bokstavera: vad har jag gjort? Hur kunde jag? Varför? Var är jag? Vem är jag? William Shakespeares tragedier gestaltar om och om igen människans främlingskap inför sitt eget handlande. Kärnan i dem är en hos människan inneboende grymhet som ibland får henne att handla mot sin vilja. Det är denna i grunden oförklarliga råhet som gör hans dramatik klassisk och fortsatt relevant – den vilar på insikten att det ofta finns ett glapp mellan tanke och handling.

För vad är det som får oss att agera eller att välja att inte göra det? En svävande spökdolk leder Macbeth till sovrummet där han motvilligt mördar kungen och Hamlet är in i det sista tveksam till att hämnas sin fars död. I slutändan har de båda svårt att förstå vad som egentligen driver dem.

Det har gjorts många försök att blottlägga deras motiv – allt ifrån Sigmund Freuds tidiga, psykoanalytiska läsningar till feministiska omtolkningar – men ingen av dem förefaller uttömmande. Dramerna är såväl öppna som stängda, de inbjuder till frågor men förvägrar läsaren svar. Mysteriet i deras mitt kvarstår. Macbeth och Hamlet är psykologiskt trovärdiga eftersom de trots sina många utläggningar och bekännelser förblir slutna – och det skänker texterna en mörkt irrationell och suggestiv kraft.

Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av Richard II, Richard III, Hamlet och Macbeth tar vara på det låga och fula i dramerna och lyckas nästan alltid undvika alltför invecklade formuleringar. De har ett flyt och en lätthet som gör dem lika spelbara som läsbara.

Allra mest briljant är hans tolkning av Hamlet. I den återger han hela galenskapens register till synes utan ansträngning, från Hamlets ekvilibristiska utsvävningar till Ofelias sinnesförvirrade förtvivlan. Vad han framförallt tar vara på är dramats märklighet: de plötsliga språkliga kasten och de ständiga förändringarna av tonfallet. Det är William Shakespeares starkaste drama inte för att det är perfekt genomfört, utan för att det inte är det. Motsägelserna och bristerna talar till läsarens fantasi och vilja att förstå. Dramat skrivs därför på nytt vid varje ny läsning.

Den amerikanska litteraturvetaren Harold Bloom menar att William Shakespeare uppfann den moderna människan, att den typ av introspektion som hans karaktärer ägnar sig åt var något helt nytt och därmed utvidgade människans medvetande. Det tycks långsökt. Snarare är det möjligt att relatera till dem eftersom deras andhämtning är så obegripligt lik den egna.

Mer läsning

Annons